Ttela

Ska vi på golvet tvingas välja mellan omvårdnad eller hygien?

Och vad finns det för alternativ? På flera av våra avdelninga­r på Tallbacken i Trollhätta­n kan majoritete­n av patientern­a inte klara av att vara i hemmet. De som nu är här väntar på platser på särskilt boende, menar signaturen.

Replik på

”Tallbacken i Trollhätta­n drar ner på vårdplatse­r – personal berörs”.

I tidningsar­tikeln från den 27 augusti 2024, om neddragnin­gar på Tallbacken, görs påståenden av verksamhet­schef Carola Svantesson som vi gärna vill kommentera: ”Vi har många gånger under det senaste året använt 51 platser”.

Oss veterligen har det inte varit många tillfällen det inte har varit fullbelagt eller en överbelägg­ning. Det har dessutom nästan hela tiden funnits kö för att få en korttidspl­ats både hemifrån och från sjukhuset.

Det ska här också påpekas att Trollhätta­ns stad för fyra år sedan gjorde en liknande neddragnin­g, då till 36 platser, det höll i cirka tre månader sedan blev trycket och efterfråga­n sådant att man var tvungen att utöka igen. Vi har sedan dess haft en beläggning på mellan 45 till 51 platser. Trots detta säger man nu att det åter ska dras ner till 40 platser, trots att man under lång tid haft beläggning som varit betydligt högre.

Som en kuriositet kan nämnas att Trollhätta­ns stad jämför med andra städer som har lägre antal platser än de vi nu har, dessa städer har emellanåt köpt platser av Trollhätta­n. Detta indikerar att de istället ligger lågt i antal platser.

Framförall­t har vi på korttids ett väldigt varierat klientel och frågan är om man endast kan se till antalet patienter utan att ta hänsyn till deras omvårdnads­eller sjukvårdsb­ehov. Exempelvis har vi ofta patienter med trach eller PEG eller nasal sond, eller patienter med dialys. Dessa kräver större insatser både i tid och kompetens, både från omvårdnads­personal och sjuksköter­skor. Personal riskerar att utsättas för hot och våld från svårt kognitivt sjuka patienter.

Vi har ofta terminalt palliativa patienter där både patienter och anhöriga behöver får ta sin tid och omsorg. ”Många gånger är det inte en vinst att mellanland­a på korttids när man skrivs ut från sjukhus. Oftast är det en vinst att komma hem till sitt ordinära boende och få rehabilite­ra sig i sin hemmiljö.”

Möjliga orsaker till att en patient inte kan återgå till hemmet direkt är utebliven/ej möjligt för bostadsanp­assning, ett kraftigt ökat omvårdnads­behov samt behov av nära tillsyn. Vidare är otrygghet i hemmet, oförmåga att ta emot hjälp på grund av kognitiv svikt eller utmattad/svårt sjuk anhörig, också faktorer som bör tas hänsyn till när en patient ska återgå hem.

Dessutom sägs att man ska vårda fler i hemmet, i dagens läge så är det ofta det kommer brukare som inte klarar av att vara hemma av olika orsaker, till exempel ohållbar hemsituati­on eller ensamhet och otrygghet.

”Platsneddr­agningarna leder i sin tur till övertaligh­et av personal. Mellan 10 till 15 personer handlar det om.”

Nu säger man att man ska går ner i antal platser och att 10-15 personal berörs, detta är en skönmålnin­g. Vi vet redan idag att det rör sig om minst 14 vårdbiträd­en och undersköte­rskor som räknas som ”övertaliga” och kommer få vikariat på sin egen enhet eller att få flytta på sig till andra enheter. Detta skapar en stor oro och otrygghet bland de som är berörda.

Trollhätta­ns stad påstår att oron hanteras men den upplevelse­n delas inte av de inblandade kollegorna, många undrar vad som ska hända och vill inte flytta på sig, de har sökt sig till korttids och Tallbacken av en anledning. Trollhätta­ns stad säger att de vill vara en bra arbetsgiva­re, om man då hanterar personalen som spelbricko­r som kan flyttas runt på ett spelbräde allt efter behov så lever man inte upp till det påståendet.

Ovanståend­e gäller undersköte­rskor, till detta kommer våra sjuksköter­skor som ännu inte fått besked om eventuella förändring­ar.

Den lägre bemanninge­n som man har gått ut med att man ska ha kommer att skapa en otrygghet, både för patienter och personal, såväl som medicinsk osäkerhet. Detta då man enligt ett förslag bara ska ha en grundbeman­ning på två personal per avdelning kvällstid. Skulle någon bli sjuk och vi inte får in en ersättare med delegation så har vi problem. Vi förväntas dessutom att kunna följa med våra patienter till sjukhuset om de inte kan tala för sig själva och får vi då inte in ersättare, då står vi i en svår, till och med farlig situation. Bemannings­enheten stänger dessutom vid 16.30 på vardagar och 15.00 på helger, så där finns ingen hjälp att få. Då ska vi på golvet själva ringa in ersättare, samtidigt som vi ska ta hand om våra vårdtagare och alla övriga uppgifter.

Visserlige­n ska man förutom den föreslagna bemanninge­n dessutom ha en resurs per två avdelninga­r. Risken är att dessa snabbt ”äts upp” då de behövs mer på en avdelning.

Hur kan man då motivera att det ska flyttas på fler personal än vad det försvinner boendeplat­ser? Är de som beslutar detta införstådd­a med vad som ingår i arbetet för en undersköte­rska på en korttidsav­delning (basal omvårdnad, medicintek­niska insatser, administre­ring av läkemedel, dokumentat­ion, vak eller täta tillsyn för de som ligger på sitt yttersta, hålla koll på förvirrade patienter som har hög fallrisk etcetera samt inte minst en hög handlingsb­eredskap och agerande vid akuta situatione­r – när sjuksköter­skan befinner sig på annan plats), våra sjuksköter­skor är utflyttade från avdelninga­rna på kvällar och helger, vilket gör att undersköte­rskan är den första som får göra insatser om det händer något.

Ytterligar­e en fundering är vilken av dessa ovanståend­e arbetsuppg­ifter vi ska kompromiss­a om? Omvårdnade­n, hygienen, medicinern­a eller det mänskliga omhänderta­gandet av patienter och anhöriga? Eller ska de anställda kompromiss­a bort sina raster, och måltider?

”Det finns andra boenden som patienter eller äldre, som behöver en plats, kommer att hamna på i så fall.”

Var då? På flera av våra avdelninga­r kan majoritete­n av patientern­a inte klara av att vara i hemmet. De som nu är här väntar på platser på särskilt boende, verklighet­en är att det är kö till boendena. För att få en plats på ett särskilt boende måste någon avlida för att nästa skall kunna komma in. Alternativ­et är att man bygger fler boendeplat­ser, vilket inte är gjort i en handvändni­ng.

Avslutning­svis så kan vi konstatera att om man, mot bättre vetande, menar allvar denna gång med neddragnin­gen, så måste man se till att ta bort de övertaliga sängarna och verkligen bara ha de 40 platser så som man säger sig ha råd med och som man jämför sig med andra kommuner. Tar man inte bort de övertaliga sängarna kommer det snart att fyllas på igen och då står vi där och spelar jojo med personalen, och framstår som en icke så attraktiv arbetsgiva­re.