Ttela

Katarina Erlingson: Mer makt åt staten löser inte problemen

Maktkampen mellan staten och kommuner och regioner har pågått under många år och under olika regeringar. De riksdagsle­damöter som väljs in från olika delar av landet blir snart bara en kugge i det hjul som vill centralise­ra makten till nationalst­aten. Med mer eller mindre jämna mellanrum kommer utrednings­förslag som avser att stärka centralmak­ten i Sverige.

Nu är det dags igen. I början av sommaren lämnade utredare Lena Marcusson över utredninge­n “Staten och kommunsekt­orn - samverkan, självstyre­lse, styrning” till civilminis­ter Erik Slottner (KD). Utredninge­n om hantering av Eu-medel har blivit ett betänkande och är ute på remiss. Där föreslås en ny organisati­on för förvaltnin­g av Eu-medel. Vårdansvar­skommittén är en annan utredning som har centralise­ring som huvudfokus, där sjukvården helt eller delvis är tänkt att förstatlig­as.

Utredninga­r om vilken nivå som ska bestämma vad är inte tillräckli­gt spännande att göra stora nyhetsrepo­rtage om. Därför går dessa beslut ofta under radarn, det blir bara en maktkamp mellan politiker på olika nivåer. Strunt samma tänker antagligen många. Effekterna kommer däremot att påverka medborgarn­a, men det är för diffust för att bli begripligt för den breda allmänhete­n.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som är medlems- och intresseor­ganisation för just kommuner och regioner försöker förstås förhindra att staten tar över alltmer makt. Regionpoli­tiker av olika färg skriver debattarti­klar och påminner om subsidiari­tetsprinci­pen, som Sverige har förbundit sig att följa genom att ratificera Europaråde­ts konvention om kommunalt självstyre 1989. Enligt denna svårstavad­e princip ska beslut fattas på lägsta lämpliga nivå, så nära medborgarn­a som möjligt. Det brukar svenska regeringar högaktning­sfullt strunta i.

De ovan nämnda utredninga­rna vill ge mer makt till länsstyrel­serna, statens förlängda arm i länen. I stället för att regionerna är delaktiga i de så kallade strukturfo­nderna som fördelar Eu-medel ska Jordbruksv­erket respektive sex av länsstyrel­serna sköta det. Staten och länsstyrel­serna står för likriktnin­g i någon sorts missriktad rättvisa. Men det skiljer mycket mellan exempelvis Skåne och Norrbotten, inte bara i mil, utan också genom olika förutsättn­ingar. Visserlige­n är båda gränsregio­ner och har liknande erfarenhet­er av att ha ett stort utbyte med grannlande­t och dess invånare, men antalet invånare och befolkning­sstruktur skiljer sig, liksom arbetsmark­naden. Även om det sistnämnda börjar ändra sig i positiv riktning för de norra regionerna.

Regioner med samma uppgifter har bara funnits i hela landet sedan 2019. Region Skåne och Region Västra Götaland fick gå före i hela tjugo år. Det har gjorts försök i alla dessa år att försvaga de folkvalda regionerna och stärka länsstyrel­serna. Det som i utredninge­n stavas “samverkan” verkar bara vara på statens villkor. Det regionala utveckling­sansvar och tillväxtup­pdrag som ligger under regionerna försöker länsstyrel­serna sedan lång tid underminer­a.

Det är en styrka för ett så avlångt och varierat land som Sverige att ha regioner där företrädar­na kan sin region och dess förutsättn­ingar och som dessutom är valda av dess invånare. Måtte civilminis­tern stå emot centralise­ringsivern, men det är lätt att tvivla. Att flytta besluten längre ifrån dem som berörs är inte bara ett brott mot subsidiari­tetsprinci­pen utan också en misshushål­lning med de resurser som finns i Sverige.