Tecken på språklig ironi
Att vara ironisk i skri‘ kan vara svårt. Inte minst e‘ersom alla föreslagna ironitecken “oppat.
Ironiskt nog har försöken att etablera ett tecken som markerar ironi aldrig lyckats. Åtskilliga e erlysningar från skribenter har gjorts genom åren. Men dom tidningsutgivare, författare och formgivare som tagit sig an uppgi en har hittills inte ens ha blygsam framgång.
Först var troligen britten John Wilkins. Året var 1668 när han i en essä skissade ett globalt språk som skulle användas av bland annat forskare och diplomater. Hans allt annat än blygsamma ambition var att uppnna ett slags modernt latin som inte skulle ersätta någons modersmål utan fungera som ett internationellt språk i vissa sammanhang. John Wilkins föreslog att ett uppochnedvänt utropstecken, Á, skulle signalera ironi.
Nästa försök gjordes 1841 av belgaren Marcellin Jobard – ägare av dagstidningen Le courrier belge. I en artikel förespråkade han införandet av typograska tecken som symboliserade känslor. Ett sådant tecken, , representerade ironi. En annan som hade liknande tankar var den franske författaren Alcanter de Brahm – en pseudonym för Marcel Bernhardt – som 1899 skapade ett spegelvänt frågetecken som skulle placeras upphöjt före ett påstående. Genom att låta ironitecknet point d’ironie stå först skulle alltså läsaren förstå att det e erföljande var ironiskt: Så trevligt att ännu en semesterdag regnar bort.
Förslaget ck en del uppmärksamhet på sin tid. Den som slog upp ironie i 1905 års upplaga av det franska uppslagsverket Nouveau Larousse illustré ck till exempel se en bild på tecknet. Men genombrottet uteblev.
HERVÉ BAZIN,
en annan fransk författare, lanserade 1966 en helt ny ortogra genom en essä där han argumenterade för en ljudenlig stavning av franskan. I denna omdaning – som han kallade l’ortogra¤ǝ lojikǝ – skulle ord alltså