Hur blev sfinxen av med sin näsa?
FRÅGA Det sägs ibland att det var franska soldater som sköt bort näsan på sfinxen vid Giza. Stämmer det?
SVAR Den stora sfinxen vid pyramiderna i Giza, Egypten, saknar verkligen sin näsa. En populär legend gör gällande att det var en kanonkula från Napoleon Bonapartes armé som orsakade skadan. Detta ska ha skett i samband med »slaget vid pyramiderna« år 1798.
Men det stämmer inte. En teckning gjord av den danske militären och tecknaren Frederik Ludvig Norden, och som publicerades 1755 (43 år före slaget), visar att sfinxen redan då saknade sin näsa.
På 1400-talet skrev den egyptiske historikern Almaqrizi att näsan förstördes av en sufimuslim vid namn Muhammad Sa'im aldahr. Ett århundrade tidigare ska egyptiska bönder ha offrat till den stora sfinxen för att Nilens vatten skulle ge en god skörd. I en gest av raseri över denna avgudadyrkan, ska då aldahr ha låtit mejsla bort näsan.
Sådana uppgifter är förvisso osäkra, även om en inspektion av sfinxens ansikte visar på tydliga mejselspår.
Denna typ av märken kan dock vara mycket äldre än den egyptiska mamlukdynastin, och näsans avlägsnande kan utgöra en form av så kallad ikonoklasm – en form av bild eller monumentförstörelse som gjordes av religiösa eller politiska skäl. Inte sällan handlade det om dispyter mellan olika fraktioner inom en och samma religion.
att förstöra avbilder i det forna Egypten var lika vanligt som skapandet av sådana. Det förekom under hela den faraoniska eran men tilltog under perioder av religiösa reformer. Egyptens skulpturer och målningar bör inte likställas med konst i modern mening, speciellt inte om de var kopplade till begravningsritualer.
Sådana representationer av väsenden, människor och gudar ansågs levande och erbjöd en fysisk kropp till en övernaturlig kraft. Genom att skada dessa kunde man bekämpa sin rival, eller för att använda ett modernare uttryck, suga livskraften ur någon.
Det var inte bara näsor som slogs bort. Ibland förstördes eller förändrades namninskriptioner och man kunde även skada armar som då förhindrades att utföra offerritualer eller skrivarbeten. Ja, även forna gravplundrare kunde desarmera den döde från möjligheten att hämnas.
På detta vis kunde man tillintetgöra en gestalts handlingar och funktion, och en regent kunde stympas på sina regalier. För denna avväpning krävdes förstås att den förstörande parten ägde kunskaper i en bilds andemening eller äldre skrifters betydelse. I de fall som sådant har gått förlorat var det inte ovanligt att enbart kroppsdelarna från en individ eller en gud stympades, vilket möjligen skedde med sfinxens näsa.
Om detta har skett under faraonisk tid eller under någon av Egyptens kristna och islamiska perioder är svårt att säga. Att förebrå just Napoleon är också oförenligt med hans sällskap av vetenskapsmän som, i motsats till ikonoklaster, lyfte fram antikens Egypten i det stora samlingsverket Description de l'égypte. Ett arbete som lade grunden till den moderna egyptologin. Ph richard holmgren
Arkeolog