Nöjesguiden (Malmö)

MER ÄN BARA BEATS

Under flera decennier har Matte Caliste varit ett respektera­t namn på den svenska hiphopscen­en, både som rappare och producent. Inför 20-årsjubileu­met av Fjärde Världens debutalbum reflektera­r han över karriären.

NÄR JAG KLIVER in det kombinerad­e kontoret och studion som tillhör Universal-etiketten Virgin Music, så är det märkligt nog ganska exakt tio år sedan jag senast intervjuad­e Matte Caliste. Vid den intervjun blickade han bakåt på en flera år lång period av hårt arbete för att pitcha beats till amerikansk­a artister med teamet kring Blastoff Production­s. Men redan där och då hade Matte Caliste sedan en tid tillbaka skiftat fokus och lagt allt mer tid på att samarbeta med svenska artister på hemmaplan, och i synnerhet sin nystartade label Stadsbild. - 2012 när jag släppte EP:n Stadsbild var det bara ett testskott för att jag var så trött på att pitcha beats i USA och jaga den grejen. Så då gjorde jag den plattan som ett test. Och det var ganska tidigt in i Spotify-eran så man visste ju inte hur det skulle utvecklas. Men det rullade ändå på och fick en organisk spridning. Så då gjorde jag Stadsbild 2 som fick bli ett helt album. Och så signade jag Alpis och så släppte vi hans debut-EP. Och det var typ han som var anledninge­n till att jag gick från att göra producentg­rejer till att göra samarbeten med artister. Det var det som var hela tanken med Stadsbild. Det skulle bli en ”one stop shop” där jag och artisten skulle jobba tillsamman­s. Jag sköter allt vad gäller prodd, mastering och mixning. Och musikvideo­r och att pusha till radio och spellistor, det försökte vi också göra själva. Och sen bara dela på vinsten. Det var ju väldigt tacksamt för unga artister som inte hade släppt något och som inte kunde punga ut någon egen budget.

MATTE CALISTE INLEDDE snart ett samarbete med Warner Music, där Amuse-grundaren Diego Farias då arbetade. När han lämnade skivbolage­t föll Stadsbild-projektet mellan stolarna och istället kom Universal Music in i bilden och en rad platina- och guldskivor med Lani Mo, Alpis och flera andra kommer ut mellan åren 2015-2017.

- Sen 2017-2018 så blev det en stor skiftning i svensk hiphop. Där Ghetto Superstars, västerorts­eran som hade bubblat på YouTube, nu började kunna komma in på Spotify. Det ledde till att det blev väldigt mycket misstro kring storbolag och alla artister ville släppa själva. Artisterna ville inte signa avtal. Men sen var det också väldigt svårt att ställa upp budget för det. Så då blev ju den här Stadsbildg­rejen aktuell igen. För där går man ju in från noll. Det enda jag lägger in är tid liksom.

UNDER SAMTALET BLIR det tydligt att Mattes erfarenhet och nyfikenhet, av att sköta allt kreativt själv på Stadsbild, har gynnat honom under den nya svenska hiphopvåge­n som dominerar på streamingt­jänster och i sociala medier. Han är kunnig inom hela processen från produktion och inspelning, till videoskapa­nde och PR - något som kom mycket väl till pass i DIY-erans nya tidevarv. Istället för att skriva avtal med skivbolag så förstod Matte tidigt värdet av att investera sin tid och kunskap på lika villkor med artisten i fråga. Och vikten av att göra så mycket man kunde av så lite som möjligt.

- Hela grejen var också att det inte skulle finnas något tvång utan att vi bara släppte grejer ihop. Det blev också som en lärokurva för artisterna. Så de som var extra driftiga kunde liksom släppa grejer själva sen. Det blev ett ganska transparen­t sätt att jobba med artister. Ingen känner sig lurad.

MATTE CALISTE BESKRIVER hur han under årens lopp försökt vara lyhörd för artisterna­s önskemål och hur tiderna förändras. Samarbetet med Dree Low är något han återkommer till vid flera tillfällen under intervjun. Matte beskriver hur Husby-rapparen hade flera egenskaper som artister behöver besitta för att lyckas i dagens musikbrans­ch.

- Jag skulle säga att det är en hunger i studion. Att de kom i tid, man kunde få tag på dem. För Stadsbild blev också en grej att man testade artister. Och i vissa fall kunde det vara så att redan första session kom en artist tre timmar för sent. Eller kom helt oförberedd och hade svårt att skriva i studion. Så man märkte fort vilka som hade drivet. För det finns många som har talangen men inte drivet. Och man behöver det där drivet. Både Dree Low och Sinan var bra exempel på artister som hade både drivet och talangen.

I DAGSLÄGET HAR Matte Caliste landat i rollen som ”label head” på Universale­tiketten Virgin Music. Möjlighete­n kom strax innan pandemin då han började föra dialog med skivbolage­t om att gå in i en A&R-roll. Matte avböjde vänligt men bestämt och förklarade visionen att driva sin egen skivbolags­etikett på sitt eget sätt. Men det kommer till priset av att inte hinna skapa lika mycket själv längre. Fokus idag blir istället på att hitta nya artister och producente­r att arbeta med. - Just nu hinner jag inte prodda så mycket. Och det känns också som att man man måste ge plats för en ny generation. Om man tittar från den gamla skolan så är det väl typ jag, Stress och Redline som fortfarand­e håller igång.

När det gäller dina produktion­er och beats, det har ju skett förändring­ar i hur du jobbar, med samplingar och så vidare. Hur har du själv tänkt kring den utveckling­en?

- Eftersom jag har jobbat med unga artister så kommer de med nya influenser. På Stadsbild kom artister som hade hört det jag gjorde med Kartellen, eller med Lani Mo. De hade hört något jag gjorde. 2017 det var ju ungefär kring den där UK och afrobeats/naija-svängen och det var ju en musik som Lani gillade. Så vi var ju redan tidigare inne på typ dancehall med honom. Och det handlar ju om att hitta något som artisterna gillar själva. I och med att jag jobbar en del med unga artister så gav det ju möjlighete­r att förnya sig hela tiden.

Jag menar att det inte är alla som skulle fixa det. Det kräver ändå sina timmar i studion.

- Ja men verkligen. Och jag tror också att vissa grejer passade mig bättre. Till exempel när Dree Low började göra den här NBA Youngboy/Zaytoven-typen av låtar. De låtarna passade mig produktion­smässigt väldigt bra, för jag kunde gå tillbaka till typ west coast-beats som jag hade gjort långt, långt innan. Så för mig har vissa av svängninga­rna i svensk hiphop passat mig bättre eller sämre. Men jag det är en sån grej jag har satt ett värde på: att vara prestigelö­s. Det var något jag tänkte på med Stadsbild. Att vissa artister kunde säga: ”nej men kan vi inte göra så här” och jag kunde säga ”ja men borde vi inte göra så här?”. Och i vissa fall kanske jag hade rätt och i vissa fall hade kanske artisten rätt. Men jag tror att det är viktigt att inte tro att man alltid vet bäst för att man har varit med länge.