NU KRISAR KILLARNA IGEN
Piratkomedin Our Flag Means Death förstår manskrisen bättre än vad svenska kultureliten gör.
HÅLL HÅRT I masten, grabbar, för nu blåser det. Manligheten är nämligen i kris. Tydligen är manligheten i kris rätt ofta, förstår jag efter att ha lyssnat på Maria Andersson Vogel och Vesna Prekopics podd Kejsaren är naken. Stämmer det verkligen, undrar jag och klickar in på Aftonbladet Kultur där Andrés Stoopendaal på krånglig litteraturvetarakademiska förklarar att mannen har blivit en självflagellerande cuck. Jupp, så är det, skriver Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn på Expressen Kultur.
ALLA ÄR RÖRANDE överens om killkrisen. Den självupplösande och självifrågasättande killen har utplånat sig själv till den milda grad att vi nu skymtar ett nytt ideal stiga ut ur askan. Riddaren.
“Jag behöver ammo, inte skjuts”, sa Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när USA erbjöd honom fri lejd ur landet och blev omedelbart omslagspojken för den nya killen. Hurra för den nye mannen! Självuppoffrande, inte självutplånande. En som är beredd att offra sin kropp för sitt land och familj.
ALLA MÄN BORDE ställa sig frågan ”Vad skulle president Zelenskyj göra?” skriver Heberlein och Wyndhamn i sin killtext. Kanske var det just det Will Smith gjorde när han kanaliserade sin inre riddarheder och örfilade Chris Rock inför hela världens ögon för att komikern fällt ett dåligt skämt om Smiths frus åkomma.
För 40 år sedan hade Will Smiths örfil kunnat tolkas som något heroiskt, men i dag – efter ett oändligt stålbad av PK-krisande – inser vi att det inte var så coolt ändå. Kanske är en återgång till ett konservativt riddarideal inte det som behövs för att bärga vår sårade manlighet.
TANKARNA SNURRAR I mitt killhuvud när jag manspreadar framför första avsnittet av komediserien Our Flag Means Death. Det är en serie inspirerad av den sanna historien om den engelske markägaren Stede Bonnet som efter ett liv av självtvivel bestämmer sig för att bli pirat, trots att han har noll och inga förutsättningar för att bli en.
Det går sådär. Han är av varken rätt skrot eller korn. Snarare än att plundra och tortera ber han sin besättning designa varsin piratflagga, för att sedan använda den som blev bäst. Det blir en blandad kompott av dödskallar som spyr paljetter och svarta katter som slickar sina blodiga tassar. I slutändan har Bonnet inte mage att välja en ensam vinnare, så han hissar upp alla flaggor i masten.
OUR FLAG MEANS Death skulle kunna vara en parodi på den moderne mannen som saknar både ryggrad och stake och hela registret däremellan. Men den självutnämnde gentlemannapiraten Bonnet är inte den ende som ifrågasätter sig själv. Det visar sig att ingen på skeppet är den hen utger sig för att vara. Alla bär på en hemlighet, en inre identitet undet ett oduschat skal.
I SLUTÄNDAN ÄR det piratkomedin och inte den svenska kulturelitens samlade essäer som får mig att inse att det inte alls handlar om manlighet. Det handlar om mänsklighet. Att vara en cirkel men tvingas in i ett fyrkantigt hål. Kanske är det inte en kris. Kanske är det bara livet.