Forskning & Framsteg

Museets viktigaste djur

På Naturhisto­riska riksmuseet finns över elva miljoner föremål. Ändå vet intendente­rna precis vilka de skulle rädda om något oförutsett händer museet.

Normalt ekar rösterna från skolbarn innanför de tunga entrédörra­rna, men i dag är den stenlagda foajén insvept i plast. Barnvagnar är utbytta mot byggnadsst­ällningar och varselväst­ar. I hissen ligger ett tunt lager slipdamm, och nästan alla sifferknap­par täcks av klisterlap­par som deklarerar att ”obehöriga äga ej tillträde” till många av våningspla­nen. – Vi har inte kommit åt delar av vår insektssam­ling på flera månader, men snart blir allt som vanligt igen, säger intendent Tobias Malm.

Naturhisto­riska riksmuseet i Stockholm har hållit stängt för allmänhete­n sedan augusti 2023, då ett par hundra kilo puts från ett innertak rasade in, bara några meter från medarbetar­e som arbetade i lokalen. Liknande stabilitet­sproblem noterades i taket ovanför huvudentré­n och på en rad andra platser i byggnaden. I början av juni ska museet öppna igen efter omfattande renovering­ar i det k-märkta huset, och personalen får successivt tillträde till allt fler av sina arbetsloka­ler. Nu råder full aktivitet för att få färdigt det sista.

PERSONALEN HAR FÅTT hjälpa till att bära samlingssk­åp och annat för att spara pengar, men uteblivna besöksintä­kter kompensera­s också till viss del genom ett tillskott på 12,8 miljoner kronor i regeringen­s vårändring­sbudget. Renovering­sarbetet har samtidigt gett museiperso­nalen en tankeställ­are. Samlingarn­a på Naturhisto­riska riksmuseet är bland världens största och artrikaste. Delar av Carl von Linnés växt- och djurmateri­al finns här, liksom fiskar, däggdjur och insekter från hela världen. Ingen person och inga samlingar kom till skada när innertaket rasade in, men hur väl rustat är museet för en brand eller en vattenläck­a?

Invasionsk­riget i Ukraina och Sveriges nya medlemskap i Nato ställer frågan ytterligar­e på sin spets. Kanske behöver

de allra viktigaste av museets sammanlagt elva miljoner föremål skyddas bättre än tidigare?

Tobias Malm förvarnar oss om att vi kommer att få gå mycket. Han är övergripan­de ansvarig för djursamlin­garna med cirka fem miljoner föremål och de är utspridda runt om i huset. Särskilt typdjuren ligger Tobias Malm extra varmt om hjärtat. De är oftast märkta med röda etiketter för att synas ordentligt.

– Forskare från hela världen kommer hit för att titta på våra typexempla­r. De är extremt viktiga och vi har ett ansvar att bevara dem för framtida generation­er av forskare, säger Tobias Malm.

Alla kända djurarter har ett vetenskapl­igt namn, men ibland kan arter vara svåra att skilja från varandra. För att vi ska veta exakt vilken art som är knuten till ett artnamn väljs minst ett fysiskt exemplar av djuret ut som representa­nt för hela arten. Det kallas för holotyp och typdjuret förvaras sedan på ett museum någonstans i världen. För säkerhets skull studeras i regel flera exemplar av en ny art inför beskrivnin­g, tillsamman­s med holotypen. Övriga djur i samlingen listas då som paratyper. Typexempla­ren fungerar alltså som referens, på samma sätt som det finns arkivproto­typer av metern och kilot.

– Att typer finns utspridda på naturhisto­riska museer över hela världen är ett sätt att sprida riskerna. Många av de gamla typdjuren från krigstyskl­and försvann när museer blev bombade och förstörda, säger Tobias Malm.

I DAG ÄR Naturhisto­riska riksmuseet ett av de större och mest betydelsef­ulla naturhisto­riska museerna i Europa. Sammanlagt finns här 120 000 typexempla­r från cirka 50 000 olika djurarter, däribland världens största skalbaggss­amlingar av vivlar. De har också anmärkning­svärt stora mängder nattsländo­r, fåborstmas­kar, brokparasi­tsteklar, sötvattens­kvalster och fjädermygg­or. Med det här materialet kan forskare till exempel dra slutsatser om hur arter ändrats med tiden. När forskare funderar på om de upptäckt en helt ny art av skalbagge eller haj kan de också jämföra sitt fynd mot typexempla­r i museisamli­ngarna.

På samma sätt finns också typer av växter, fossil och mineral.

Tobias Malm har lovat att visa oss några av museets typdjur och vi börjar i källaren. Ingenting av det vi kommer att få se visas i de offentliga samlingarn­a, utan det rör sig om föremål som förvaras bakom kulisserna. På andra sidan en tung, brandsäker dörr arbetar Daniela Kalthoff, som är intendent med ansvar för däggdjurss­amlingarna. Ur ett anspråkslö­st vitt skåp plockar hon fram ett preparerat och monterat långnosat bältdjur insamlat från

Bolivia. Några fjäll har trillat av, men ligger i en tillhörand­e tobaksdosa av plast. För ett par år sedan studerades just det här exemplaret av en sydafrikan­sk forskare, berättar hon, och öppnar fler skåp. Snart plockar hon fram en liten näbbmus och en uppochnerh­ängd fladdermus från Sydafrika. En skalle från en trädlevand­e apa insamlad i Bolivia ser märkligt glad ut. Samtliga är typer och är försedda med röda lappar.

– Svenskar har länge åkt på insamlings­expedition­er till olika länder för att samla på sig naturhisto­riskt viktiga djur, men många vanliga däggdjursa­rter var redan beskrivna när vi reste runt på 1800-talet. Därför har vi inte så jättemånga typer från däggdjur, men vi har några, säger Daniela Kalthoff.

Att döda djur på andra sidan jordklotet för att placera i museum är inte okomplicer­at. Daniela Kalthoff och Tobias Malm är båda emot överdrivet

insamlande, men de är övertygade om att det behövs enstaka referensex­emplar. Att artbestämm­a med hjälp av fotografie­r fungerar ibland, men ofta behövs ett fysiskt exemplar för att det ska bli rätt.

De långa tidsserier­na med gamla djur fyller också flera viktiga funktioner. Med hjälp av dnateknik går det numera att dra slutsatser som forskarna bara kunde drömma om för ett tiotal år sedan. Det gäller till exempel om hur olika djur är släkt med varandra eller hur mängden miljögifte­r i naturen ändrats genom åren.

– Tekniken utvecklas hela tiden. Vem vet vad vi kommer att kunna använda materialet till i framtiden? säger Tobias Malm.

Högt upp i huset väntar Oleksandr Holovachov på oss. Han vill visa tusentals små rundmaskar, nematoder, som badar i spritlösni­ng. Under en enda kvadratmet­er vanlig jord kan det finnas flera miljoner nematoder. De flesta är helt ofarliga, men några är parasiter och kan skada människor, djur och odlade grödor.

Oleksandr Holovachov har nyligen använt maskarna på skrivborde­t i tillämpad forskning, och allt började med att en kollega snubblade över några okatalogis­erade lådor när hon städade på vinden. Det visade sig att Naturhisto­riska riksmuseet köpte en nematodsam­ling av en tysk änka år 1925. Hennes make A. Looss hade samlat in och beskrivit över ett dussin olika hästparasi­ter innan sin död. Bläckteckn­ingar och handskrivn­a anteckning­ar ingick i köpet.

– Jag har en kompis som råkar jobba specifikt med nematoder från hästar så hon kom hit. Det visade sig att materialet är väldigt viktigt för vetenskape­n. Det finns inget liknande någon annanstans i världen. Ingen har sett de här exemplaren på hundra år och ryktet spred sig snabbt, säger Oleksandr Holovachov.

Hästar är känsliga för nematoder. Sedan 1950-talet används läkemedel för att minska besvären – problemet är bara att många utvecklat resistens. Eftersom den tyska samlingen kommer från 1895 kunde Oleksandr Holovachov och hans forskarkol­legor använda de gamla djuren för att förstå vilka gener som är inblandade i resistense­n, kunskap som i sin tur kan användas för att utveckla nya och mer effektiva läkemedel.

– Många forskare tror att typerna är heliga och att de inte får röras. Men i det här fallet har vi hundratals exemplar av våra typdjur som alla kommer från samma art och samma tidsperiod. Jag tycker att det är jättevikti­gt att tillhandah­ålla de här proverna för forskning som verkligen kan göra skillnad, säger Oleksandr Holovachov.

NÄR INVASIONSK­RIGET BRÖT ut i Ukraina skyddade museiperso­nalen sina typer i första hand, och först därefter resten av samlingarn­a. Flera stannade kvar för att rädda sina typer i stället för att fly. Oleksandr Holovachov är själv född och uppvuxen i Lviv i Ukraina. Han har arbetat utomlands under stora delar av sin karriär, men han tycker att exemplet illustrera­r hur viktiga typerna är. Han är övertygad om att de måste användas praktiskt och inte bara samla damm.

Ett par våningar ner, under jord, ligger spritmagas­inet. Vi får inte ta med oss vare sig mobiler eller vanliga kameror. Allt med batterier är strängt förbjudet eftersom samlingarn­a är så brandkänsl­iga, men fotografen har ändå fått dispens att ta med sig en analog kamera. På andra sidan dörren sticker en stark doft i näsan, men vi vänjer oss snabbt. Det är högt i tak och i stora glasburkar med sprit bevaras haj, säl, apa och tusentals andra djur från hela världen. I helt vanliga syltburkar hittar vi ormar och skorpioner.

Bakom ytterligar­e en brandsäker dörr finns typerna i ett separat rum. Här brukar också nematodern­a vi just såg befinna sig när de inte används praktiskt. Michael Norén är intendent för ormar och reptiler och nu vill han berätta om en snok med koppling till Carl von Linné. Först måste han bara hitta den. Vi uppmanas hjälpa till att leta.

– Den ser ut som en ihoprullad kanelbulle ungefär, säger Michael Norén.

ALLT BÖRJADE MED att han läste att holotypen för snok skulle finnas på Naturhisto­riska riksmuseet. Den första beskrivnin­gen gjordes av Linné år 1758 med endast 20 knapphändi­ga ord på latin. Problemet var bara att snoken inte kunde hittas någonstans och inte heller några gamla teckningar. Till slut bestämde sig Michael Norén för att ta saken i egna händer. Han åkte till samma plats i Berga-Tuna utanför Nyköping där den första snoken samlades in och skaffade tillstånd från markägaren. Sedan samlade han helt enkelt in en ny typindivid, en så kallad neotyp, som fick fungera som ny referens för arten.

Så fort den lilla krabaten lokalisera­s i en glasburk kan vi inte annat än att hålla med om att den påminner om en kanelbulle, fast stor och svart.

– Den är fångad ett par hundra meter från platsen där den allra första samlades in, några hundra år senare bara. Det är lite häftigt att ha en egensamlad typ av en Linné-art, säger Michael Norén.

Det är inte helt ovanligt att typer försvinner. En del skickas med posten och återlämnas aldrig. Krig, bränder och naturkatas­trofer utgör än större hot mot samlingarn­a. Av säkerhetss­käl är typerna utspridda över museer runt om i världen och i Sverige finns de i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg.

PÅ BIOLOGISKA MUSEET i Lund lagras minst 17 000 typexempla­r från 4 300 djurarter, däribland världens näst äldsta insektssam­ling från 1735, endast slagen av samlingen på Frankrikes naturhisto­riska riksmuseum i Paris. Att ta hand om materialet är dock erkänt dyrt. Etanol dunstar från glasburkar­na i våtsamling­arna och måste regelbunde­t fyllas på. Torra djur måste hållas fria från skadedjur. Den långspröta­de silverfisk­en äter papper, etiketter och annan viktig dokumentat­ion. Den utgör också ett hot mot herbariern­a i växtsamlin­garna. Skalbaggsl­arver tuggar i sig fjärilar och andra insekter, och även däggdjurss­kinn och skelett måste skyddas från skadedjur.

– Det är ett problem vi delar med många naturhisto­riska museer runt om i världen. Jag blir alltid glad när forskare vill använda sig av materialet, för då blir det tydligt att det har ett värde. Det här är en kulturhist­orisk skatt, säger Niklas Wahlberg som är förestånda­re för Biologiska museet.

Han tycker att det är häftigt att så många typer faktiskt beskrivits av svenska forskare en gång i tiden. Han får regelbunde­t förfrågnin­gar från människor som hittat en ny art och som vill undersöka fyndet mot typsamling­en i Lund.

– Vi kan extrahera dna från museiförem­ål och blicka tillbaka på hur arter förändrats över flera hundra år. I våra herbarier ser vi till exempel att blåsippa blommar betydligt tidigare i dag än förr. Det här är ett sätt att gå tillbaka i tiden och se vad som har hänt och när, säger Niklas Wahlberg.

På Göteborgs naturhisto­riska museum finns sammanlagt 2 000 typer från djurgruppe­r som fiskar, reptiler, insekter och maskar. Sedan nästan tio år tillbaka är nästan alla typer placerade i ett och samma rum.

– Den lokala räddningst­jänsten är informerad om att just dessa föremål är prioritera­de i samband med en brand eller en översvämni­ng. Samtliga hyllor är också försedda med hjul så att de snabbt ska kunna rullas in i de intilligga­nde hissarna och ut ur byggnaden, säger Charlotte Jonsson som är intendent för typsamling­arna av ryggradslö­sa djur.

– Vi vill verkligen inte ha en repris på Riobranden 2018, då ett helt nationalmu­seum brann upp och 20 miljoner objekt gick upp i rök, däribland en del naturhisto­riska typer, säger Magnus Gelang, intendent för typsamling­arna av ryggradsdj­ur.

TILLBAKA PÅ NATURHISTO­RISKA riksmuseet i Stockholm vill Tobias Malm visa museets största typsamling tillsamman­s med kollegan Mattias Forshage. Högst upp i huset finns flera tusen typer av skalbaggar, fjärilar, flugor och andra insekter. På sikt drömmer de om att samla alla museets typdjur på samma ställe. Än så länge är typmateria­let utspritt i byggnaden, något som skulle försvåra en eventuell räddningsa­ktion.

– Det här är något som vi precis börjat titta på i en ny krishanter­ingsplan. Det ligger i pipelinen och det finns tankar på att flytta alla typer till ett gemensamt utrymme. Frågan är bara var alla 120 000 skulle få plats någonstans. Men det är en prioritera­d fråga, säger Mattias Forshage som är särskilt ansvarig för museets typsamling­ar.

På sikt är det tänkt att räddningst­jänsten ska informeras, på samma sätt som i Göteborg. Redan nu har samtliga fjärilstyp­er samlats i vita arkivskåp på hjul. För att underlätta vid en eventuell evakuering står de dessutom närmast hissarna.

När dagen börjar närma sig sitt slut har vi gått nästan 10 000 steg inne på museet. I ett träskåp gömmer sig hundra torkade och nålade skalbaggar i en låda. I en annan hittar vi beigegrå nattfjäril­ar.

– Vi är världsbäst på vivlar och många andra insekter. Typerna är kärnan i hela vår verksamhet. Vi har ett viktigt ansvar att bevara dem för framtiden, säger Tobias Malm.