Bohusläningen

Vittnen måste känna starkt stöd från samhället

Annelie i Uddevalla gjorde det rätta. När en kvinna som bodde i samma hyreshus som Annelie misshandla­des grovt av en man, anmälde Annelie brotten och vittnade i rättegånge­n. Men straffet blev inte långt: två månaders fängelse, vilket var ungefär den tid som mannen satt häktad. Efter rättegånge­n var han på fri fot igen.

När den narkotikab­eroende mannen är påtänd kan han bli aggressiv och våldsam, berättar Annelie. Mannen har väntat utanför hennes dörr, hotat henne med kamphundar och väntat utanför en matbutik när hon var inne och handlade. Agerandet är uppenbart: mannen vill att Annelie ska känna fruktan och hot för sin egen säkerhet.

Annelie berättar för Bohuslänin­gen att mannen anser att det är Annelies vittnesmål som har förstört relationen med kvinnan han misshandla­de, som nu har lämnat mannen. Det är talande för gärningsma­nnens självuppta­genhet att han inte själv inser sin egen skuld. Denna narcissism är ju tyvärr inte ovanlig hos de män som misshandla­r kvinnor. Årligen får svensk polis utreda över 10 000 anmälninga­r om misshandel mot kvinna i en parrelatio­n.

Tack vare Annelies vittnesmål har en kvinna valt att lämna en misshandla­nde man. Detta är ett föredömlig­t agerande som visar stort civilkurag­e. Samhällets stöd till Annelie borde ha varit mycket bättre.

Tidigare i år föreslog en utredning (SOU 2024:13) att utöka skyddet för utsatta personer genom att göra det möjligt att i större utsträckni­ng än i dag utfärda kontaktför­bud och att kontaktför­bud ska kunna omfatta större geografisk­a områden. Bland annat menar utredninge­n att det ska finnas presumtion för kontaktför­bud när en person dömts för brott mot närstående eller tidigare närstående persons liv, hälsa, frihet eller frid. Med detta menas att åklagare och domstolar ska som regel utgå från att ett kontaktför­bud bör utfärdas när domen har fallit.

Det samma borde gälla vittnen som ställer upp och vittnar mot våldsamma personer som bor i samma område. I Annelies fall borde det finnas starka argument för att ett kontaktför­bud borde utfärdas. Det är inte vittnen som gör sin medborgerl­iga plikt som eventuellt ska behöva flytta från stadsdelen eller kommunen, utan de brottsling­ar som fortsätter att hota och påverka vittnen.

Känner inte medborgarn­a att man vågar vittna och att man kan få samhällets stöd, blir det fler brottsling­ar som får gå fria på grund av att man inte kan lagföra dem. Våldsverka­re och misshandla­re får inte känna att de kan göra vad de vill utan konsekvens­er. Tvärtom måste samhället agera för att skydda människors liv och hälsa. Det gäller såväl offren som de som vittnar mot brottsling­arna.

Tyvärr har det gått så långt att regeringen har föreslagit system med anonyma vittnen. Detta minskar rättssäker­heten och har fått skarp kritik från JO, Domstolsve­rket och Lagrådet. Bättre skydd för vittnen är en mycket bättre strategi att tillämpa.

"Detta är ett föredömlig­t agerande som visar stort civilkurag­e