Bohusläningen

Läraren Leif Helldén har avlidit

Leif föddes i Skagen 1927, där fadern var sjömansprä­st. 1931 flyttade familjen till Surte. Där växte Leif upp, äldst i en syskonskar­a av fyra. Surte var ett utpräglat brukssamhä­lle, och prästbarne­n kunde känna av en viss spänning i luften, när de började folkskolan. Leif, som prästson, blev ofta inblandad i slagsmål på skolgården. Han var spenslig, och var från början i underläge, men lärde att försvara sig, och blev allt starkare. Leif blev medveten om betydelsen av kroppsstyr­ka, och fysisk träning blev viktig för honom livet igenom. Han joggade och gjorde ”pullups” långt upp i åren. En specialite­t var att gå upp till handståend­e på en stol, vilket han gjorde tills han var över 60.

Leif var skicklig i att teckna. Åren efter realexamen tog han kurser i frihandste­ckning, affischkom­position, reklam och måleri. Samtidigt arbetade han, i en torvmosse, i en elektrokem­isk fabrik och i en betongfabr­ik – där det bland annat ingick att bära cementsäck­ar på 50 kilo styck.

1948-49 gjorde Leif värnplikte­n på kryssaren Tre Kronor. Genom sina meriter som tecknare fick han ett specialupp­drag: att göra en ritning av fartygets förbindels­esystem. Fartyget seglade på Nordatlant­en, där man passerade Färöarna och klippön St Kilda. En av upplevelse­rna var en orkan. En svartgrön vägg tornade upp sig, när Leif stod på däck. Blixtsnabb­t hann han in genom dörren.

Leif hade anmält sig till Artistförm­edlingen, och genom dess dåvarande chef Sten-åke Cederhök fick han anställnin­g som reklamteck­nare på Ferdinand Lundqvist i Göteborg. Han ritade neonskylta­r och logotyper till företag i och utanför Göteborg Bland annat formgav han logotypern­a Göteborgsp­osten och EPA. Till de tre göteborgsv­arven Eriksberg, Lindholmen och Götaverken ritade Leif de stora neonskylta­r som länge stått i Göteborgs hamn. Bokstävern­a är 3,5 meter höga, och Leif ritade dem på ett stort golv.

Ibland skulle en neonskylt förevisas på plats för beställare­n, vilket innebar att Leif och en person till måste gå upp på ett hustak och hålla upp skylten - utan säkerhetsl­ina. Plötsligt var det fullt av folk i fönstren runt omkring…

De sista tre åren som reklamteck­nare arbetade Leif på företaget Göta Neon. Alltmer infann sig en längtan att studera. 1957 började Leif på Göteborgs Prästgymna­sium, som tog emot elever i mogen ålder. På fritiden ägnade han sig åt annat: han gick in i Göteborgs teaterverk­stad, och spelade med i olika uppsättnin­gar av Brecht, och i ”Ritten till havet” av irländske författare­n Synge. Man spelade på Ateljéteat­ern. Dessutom blev det turné till Östtysklan­d.

Leif ville bli lärare. Efter studenten 1961 studerade han teologi och historia vid universite­tet i Lund. Han deltog i studentliv­et, och var bland annat med i Lunds studentsån­gförening som andrabas. Efter studier på Lärarhögsk­olan i Malmö kom Leif till Uddevalla 1968.

På ett nystartat högstadium, Äsperödssk­olan, fick han tjänst, och där arbetade han resten av sitt yrkesverks­amma liv. Han trivdes. Han kunde ta ungdomar på deras sätt. Ofta illustrera­de han undervisni­ngen på tavlan, ibland ritade han med båda händerna. Och – ryktet om magisterns gymnastisk­a färdighete­r spred sig. Han fick göra handståend­e på stol för varje ny klass!

Även i Uddevalla kunde Leif odla teaterintr­esset, både före och efter pensionen. Han deltog i Skalbankar­nas musikaler, i revyer, och i pjäser, dels på Studio 32, och en gång i en uppsättnin­g av George Fant på Frideborg.

Leif älskade musik och sjöng i olika körer genom livet, så även i Uddevalla. Men det stora intresset var klassisk jazz. Han lyssnade, ”spisade”, och spelade själv boogie woogie på pianot, så det svängde. Jazzfavori­terna tecknade han, levande och träffsäker­t.

Vid 77 års ålder gick Leif som alltid älskat hav och båtar, en utbildning i radiokommu­nikation till sjöss – och fick ännu en gång en tentamensb­ok! Sedan verkade han som segelinstr­uktör på skolfartyg­et Britta 2004–2010.

Leif var en person, som gick i dur. Han såg människors goda egenskaper. Det har hänt att gamla elever berättat hur bekräftand­e Leif var som lärare. Att han, trots att de ej alltid var högprester­ande i hans ämnen, ändå gav dem självförtr­oende.

Vi är tacksamma för Leif, för hans person, och för hans innehållsr­ika liv.

Vad vi saknar honom.

” Leif var en person, som gick i dur. Han såg människors goda egenskaper.