Johan Hammerby: Nu är det dags för ännu ett Eurovision i krisernas skugga
Minns ni snacket inför förra årets Eurovision? Den stora oron? Det var ju så att, håll i er nu: I Liverpool skulle Loreen ha en mycket mindre låda än hon hade i Melodifestivalen! Fattar ni!? Lådan var lite mindre! Hur skulle det gå, det kan man ju inte vinna Eurovision på! Aaaah, kris! Well... I år handlar det om krig, terrorhot, säkerhet och hat mot en av deltagarna.
Så olika tider kan vara. Visst kan man sakna förr. En tid när allt kring Eurovision song contest bara handlade om tävlingen, låtarna och artisterna.
Men riktigt så var det inte heller. Och har inte varit på länge. Minns att inför förra årets tävling dröjde det innan man ens visste var den skulle hållas. Värdlandet Ukraina höll på att bombas sönder av Ryssland sedan en tid tillbaka. Skulle man flytta finalen till Stockholm, Madrid, Turin eller Rotterdam? Till slut blev det Storbritannien.
Året dessförinnan handlade det även då om kriget. Ryssland hade invaderat Ukraina, och blev utslängda från att tävla, ihop med sin bundsförvant Belarus. Tekniskt sett så kastade de ut sig själva, eftersom tv-bolagen valde att lämna EBU. Men ändå.
Åren dessförinnan handlade det om corona. 2020 ställdes hela tävlingen in och året efter hölls allt i mindre skala med färre åskådare och två av deltagarna fick inte sjunga live i arenan på grund av risk för smittspridning.
"Bland alla tyrolerhattar och Pippi Långstrump-peruker kommer man också se uniformerade vakter, piketpolis och avspärrningar.
Även tidigare upplagor har handlat om krig, ofta kopplat kring Ryssland, som efter annekteringen av Krim.
I år är det för ovanlighetens skulle inte Putins land som hamnat i fokus, utan Israel. Sedan kriget mot Hamas och allt som händer i Gaza har allt fler krävt att landet ska kastas ut ur tävlingen likt Ryssland. Så har dock inte hänt, utan på torsdag står Eden Golan i Malmö arena och sjunger en låt som till en början handlade om just kriget. Efter lite textomskrivning handlar den nu i stället om en orkan. Och stormat har det sannerligen gjort i Malmö kring landets medverkan. Demonstrationer har genomförts och kommer fortsätta. Kringevenemang har fått ställas in och gästartister har hoppat av sina uppdrag i protest.
I och med detta har säkerhetsnivån höjts, från att redan ha varit på en extra nivå sedan ifjol.
Eurovision är verkligen en fest. Jag har haft förmånen att kunna delta på ett par stycken och det är helt underbart att se folk viftandes med flaggor från alla möjliga länder, människor klär ut sig till sina favoritartister och överallt hör man toner från låtar som tävlar, gamla låtar man har glömt bort – och låtar man gärna hade velat glömma bort. Men allt är kul och trevligt.
Det blir det säkert i år också. Men bland alla tyrolerhattar och Pippi Långstrump-peruker kommer man också se uniformerade vakter, piketpolis och avspärrningar.
Jag hade gärna velat prata om förhandsfavoriter och crazybidrag som Nederländerna, Kroatien, Finland och Schweiz. Det blir det säkert också tid till. Men till en början är det krisen som kommer att märkas. Då kan man trösta sig med att så har det varit förut. Och våra minnen av tidigare tävlingar handlar trots allt oftast om skäggiga damer från Österrike, finska monster eller svulstiga balkanballader. Oavsett storlek på lådor eller kravallstaket.