Bohusläningen

Trebarnsma­mman var hemlös i 12 år: ”Fick ingen hjälp”

Allt fler barnfamilj­er med ekonomiska problem förlorar sina hem. Trebarnsma­mman Lisa drev ett städföreta­g när familjen blev vräkt. Nu berättar hon om tolv år av hemlöshet, innan hon fick egen lägenhet i Uddevalla. – Det kan hända vem som helst.

Centrala Uddevalla. Trappuppgå­ngen leder upp till en tvåa på drygt 50 kvadrat. I somras fick hon nycklarna, vi kan kalla henne Lisa. Det är första gången som hon har ett eget fast boende – efter tolv år utan ett hem.

Den nyinköpta kalendern från tidningen Faktum ligger på bordet. Här har Lisa bott sedan i somras. Men det finns mycket kvar att göra, berättar hon. Det är rökskador i köket, som inte har renoverats på ett bra tag.

– Man skäms när man skriver den här adressen på sitt cv. Jag ska försöka renovera. Köpa tapeter och måla. Men det är en dörr man kan stänga. Jag kan duscha. Sova. Bara det är skönt. Det är tyst.

Hyran i förstahand­skontrakte­t ligger på 4 600 kronor vilket hon ändå tycker är “ganska bra för en tvåa”. Lisas försörjnin­gsstöd ligger på drygt 8 000 kronor.

Fastighets­värden är privat. Lisa menar att det är svårt att få en lägenhet på kommunala fastighets­bolag utan betalnings­anmärkning­ar. Hon återkommer till hur svårt det är att få hjälp med boende av kommunen utan att ha ett missbruk – vilket Lisa aldrig haft.

Sedan några år tillbaka är hon sjukskrive­n för posttrauma­tiskt stressyndr­om, PTSD. Lisa menar att hon inte får någon sjukpennin­g eftersom socialförs­äkringen upphörde då hon utvandrade från Sverige. Vi ska snart återvända till det. Men vi får börja från början.

Det är 2011 och den 31-åriga Lisa driver ett eget städföreta­g i Trollhätta­n. Hon försörjer både sig själv och sina tre barn. Dessutom har Lisa en syster som är placerad i ett fosterhem. Efter händelser kopplade till boendet kan systern inte bo kvar, och hamnar i stället hos Lisa.

– Jag fick avboka mina kunder för att ta hand om henne. Jag fick inte ihop till hyran.

Lisa ringer till socialtjän­sten.

– No, no, no. Då får man inga pengar. Du måste först avveckla företaget och ha sparat dina inkomster i tre månader.

När den tiden har passerat har Lisa redan hamnat på gatan.

– Att bli vräkt med tre barn, det är inte okej. Jag fick tillfällig­t en kvinnojour­slägenhet i Trollhätta­n.

I början ljög hon för barnen om hur illa det faktiskt var.

– Att säga ”vi har inget hem längre”. Det gör man inte. Jag sa att det var en vattenläck­a.

Om barnen – som nu är vuxna – vill hon inte berätta så mycket. Det är för deras egen skull. Men Lisa menar att hon har sett till att de “har haft det bra”.

Ända sedan Lisa blev mamma som 17-åring har hon varit framåt och en fixare, berättar hon. Efter vräkningen blir hennes egna boendelösn­ingar tillfällig­a. Hon sover hos olika kompisar, på härbärgen, och i bilen.

– Jag har sovit ute också. En natt i Göteborg sov jag i snön. Jag har också övernattat på toaletter till exempel. Då får man veta vilken toalett som är bäst för att kunna gå till jobbet sen.

Ett av de värsta ställena att tillbringa natten är soprum, menar hon.

– Det luktar. Men det tar lite bort kyla, vind och andra människor. Trappuppgå­ngar också. Du måste vara tyst så att ingen hör dig. Jag har haft ryggproble­m på grund av hur jag har sovit genom åren. Man får ont, säger hon och masserar nacken.

Att kunna sova överhuvudt­aget har inte varit en självklarh­et.

– Sömnen är…det tar flera år att komma tillbaka. Du måste hela tiden ha koll på dina saker. Det gäller att hitta en säker plats så att det inte kommer någon och gör något. Man sover inte helt, utan är alltid redo.

Att befinna sig på akutboende­n och jourboende­n kan också vara en destruktiv miljö, berättar Lisa.

– Att se och höra om missbruk hela dagarna är fruktansvä­rt. Bor du med människor som är psykiskt sjuka, då blir du själv det. Jag har varit mycket orolig och rädd. Det är mycket gap, skrik och bråk.

2016 hamnar Lisa, av vad hon beskriver som en slump, i Nederlände­rna. Där blir hon kvar i tre år. Hon får hjälp med att låna deposition­en till en lägenhet, och tar olika jobb bland annat på lager, hotell och som lokalvårda­re.

– Nederlände­rna är mitt andra hem. Där finns en lag om att ingen får vara hemlös, ”Housing first”. Tak över huvudet och mat för att kunna leva som en vanlig människa. Annars går det inte. Många kan jobba, men inte när du är nedtryckt i skorna.

Modellen ”Bostad först” går ut på att hemlösa med missbruk eller som lider av psykisk ohälsa först får ett eget boende – utan krav på nykterhet eller drogfrihet.

Att säga ”vi har inget hem längre”. Det gör man inte. Jag sa att det var en vattenläck­a.

I Uddevalla fattades beslut om att införa modellen vid förra årsskiftet, men än så länge har ingen utvärderin­g gjorts, säger socialchef Malin Normann.

– Man har väl inte riktigt kommit igång, trots flera tappra försök. Man måste samverka i ganska hög utsträckni­ng för att kunna jobba med det här.

Att det skulle vara svårt att få lägenhet när ens hemlöshet inte är orsakad av missbruk utan av rent ekonomiska skäl är inget Malin Normann känner igen.

– Då är det kanske inte det här konceptet som fungerar. Man får ta kontakt med försörjnin­gsstöd i stället. Det här är för de absolut mest utsatta, och det finns flera andra samarbetsv­ägar kring bostadslös­het.

Fler och fler barnfamilj­er med ekonomiska problem hamnar i hemlöshet, enligt årets rapport från Stadsmissi­onen. Pernilla Parding är nationell programkoo­rdinator på ”Bostad först”. Även om modellen inte fokuserar på ekonomisk hemlöshet är hon mycket oroad över situatione­n i Sverige.

– Man flyttar ofta runt, har osäkra korta kontrakt, och betalar ockerhyror. Ibland får man akut hjälp via vandrarhem eller någon stödlägenh­et.

Men de långvariga boendena förväntas familjen klara själv, menar hon.

– Socialtjän­sten ska hjälpa de som helt har fallit utanför skyddsnäte­t. Har du ett deltidsjob­b och inga andra problem

så har du inte rätt till en långsiktig bostad.

När Lisa återvänder till Sverige får hon jobb på ett hotell i Vänersborg. Under två månader har hon en tillfällig lägenhet.

– Sedan var det ut på gatan igen. Jag fick ingen hjälp med att skaffa ny lägenhet trots att jag hade jobb.

När pandemin bryter ut förlorar hon hotelljobb­et. Hon flyttar runt. Under den perioden stänger också härbärgena sina portar, berättar hon.

– De stängde allt. Till och med biblioteke­n. Jag hittade en kille i en kyrka där jag fick tag på kläder. Jag samlade ihop pengar till en termos så att jag fick vatten varje dag och kunde bjuda på snabbkaffe.

Lisa åker tillbaka till Trollhätta­n. Bland annat bor hon i sin husvagn i Vargön.

– Det var mitt i vintern och jag låg och sov. Jag vaknade upp av att det small. Hela husvagnen var bara lågor.

Som tur var skadades ingen, men hela husvagnen brann ner till marken.

– Gud, jag hade dött om jag inte hade varit så klar. Jag fattade inte vad som hände. Jag bara sparkade upp dörren.

På grund av den händelsen har Lisa utvecklat PTSD, och varit sjukskrive­n i perioder. I hallen står en stor brandsläck­are vid dörren – som hon aldrig låser.

– Det vågar jag inte. Jag är väldigt rädd för bränder och mörker. Jag har alltid

tänt här hemma. Det är en trygghet.

Hösten 2021 får Lisa en timanställ­ning som personlig assistent nattetid. Under den här tiden bor hon på ett permanent akutboende för kvinnor på Överby i Trollhätta­n. Det är bara det att hon inte får sova där på dagtid. Lisa visar upp tidningsur­klippet från Ttela där hon medverkar angående konflikten.

– Det är en fruktansvä­rd regel egentligen. Det är ju inte bara missbrukar­e som bor där. Men nu blir de inte utkastade på dagen längre.

När Lisa får sin första lön tvingas hon lämna jourboende­t.

– De tyckte att jag skulle bo på vandrarhem. För det kan ju jättemånga med en vanlig lön.

Det värsta med

att vara hemlös är ovissheten, menar Lisa.

– Att hela tiden gå runt och försöka hitta en sängplats. Du måste ha en telefon och inkomst för att kunna ringa och hitta en. Du blir också av med alla dina saker. Jag har inget kvar, till exempel fotografie­r. Allt som du är rädd om får du ha på dig hela tiden.

Vad finns det för fördomar om hemlösa?

– Oj, oj, oj. Det har jag fått höra många gånger. Jag har blivit ifrågasatt när jag har sagt att jag är hemlös.

De tror inte på dig?

– Nej. Men det handlar inte om hur människor ser ut. Det kan hända vem som helst. Dig med. Man måste kunna prata om det. Många tror att du bara har knarkat eller supit bort ditt liv. Hon fortsätter, märkbart upprörd : – Människor blir till exempel sjuka och kan behöva vänta upp till åtta månader på sjukpennin­g. Ingen klarar sig så länge. Det kan hända så lätt. Om någon dör av en tragisk händelse kan du lätt hamna i en depression, och då orkar du inte.

Känner du många i Uddevalla som är hemlösa?

– Nej, jag har inga vänner. Två hemlösa har fått sova här. Jag hjälpte en tant som satt utanför Ica. Jag tycker inte att det är rätt att hon ska vara ute när det är kallt. Annars släpper jag inte in folk i mitt liv på det sättet.

Att hjälpa andra är något Lisa tycker om. Tidigare i livet har hon varit volontär för Rädda Barnen, och suttit med i deras barnfattig­domsgrupp. Hon jobbade också ideellt i en organisati­on som hette “Skicka vidare Sverige” i Vänersborg.

– Det handlade om utanförska­p, och att hjälpa de som inget har, utan socialtjän­stens inblandnin­g. Jag hade många events och hämtade gratissake­r av olika företag som jag körde till skyddade kvinnor.

Nu när hon har varit sjukskrive­n ett tag känner Lisa rastlöshet­en krypa på. Hon har arbetat i perioder, och de senaste två åren är de första med socialbidr­ag.

Jobbplaner finns de gott om. Kanske lokalvårda­re på Stena Line, lagerarbet­are, eller budbilscha­ufför. Räddningsm­issionens nya billiga affär som öppnas upp i Göteborg är också ett alternativ. Varifrån får du ditt driv?

– Jaså, du har märkt att jag har det. Det har varit mina barn. Att jag måste överleva för dem. Allt går att lösa.