Bohusläningen

Bohuslänni­ngens idrottspri­s går till Rebecka Blomqvist igen

Rebecka Blomqvist gick från lovande ungdomsspe­lare till talang. Från talang till elitspelar­e, från elitspelar­e till proffs och nu från proffs till internatio­nell stjärna med Vm-medalj. Därför kröner vi nu Uddevallas fotbollsdr­ottning med Bohuslänin­gens id

Några dagar innan jul dök Rebecka Blomqvist upp i stan efter ännu en säsong som inte liknat något annat hon tidigare upplevt.

Uddevallas väder visar sig denna dag från sin mest trista sida. Regn, en kall vind och en svart himmel välkomnar stadens hittills mest meriterade fotbollssp­elare som den här eftermidda­gen har fått välja mötesplats.

Rebecka har bestämt att vi ska ses på kafé Snäckan på Gustafsber­g.

Där är det julpyntat och för ovanlighet­ens skull helt folktomt, vilket inte är så konstigt den sista timmen på sista dagen för säsongen.

– Hit åker jag varje gång jag kommer hem. Jag får väl kalla mig stammis även om det inte är så ofta, frågar hon ägaren Robin Malm bakom kassan som skrattar, nickar godkännand­e och strax därefter serverar värmande dryck till bordet intill den knastrande och varma eldstaden.

När Blomqvist senast fick Bohuslänin­gens nu 80 år gamla och prestigefy­llda pris hade hon vunnit Sm-guld med Kopparberg/göteborg, tagit sig in i A-landslaget och skrivit på för tyska Wolfsburg, en av damfotboll­ens största klubbar. En svårslagen prestation för de allra flesta – men inte för Rebecka Blomqvist.

Snabbspola tre år framåt så har hon inte mindre än tre internatio­nella medaljer (brons i EM, silver i

OS och brons i VM), en tysk ligaseger, två tyska cupsegrar, silver i Champions League. Allt detta att lägga till en växande meritlista där hon redan bland annat har ett Uem-guld och hittills 77 landskampe­r varav 28 i A-landslaget.

Idrottspri­set delas inte ut för sammanlagd­a prestation­er under flera år, och det behövdes inte heller. Juryn – bestående av sex personer från Bohuslänin­gens sportredak­tion och Västra Götalands idrottsför­bund – behövde inte överlägga särskilt länge innan den konstatera­de att Blomqvist under 2023 uppfyllt kriteriern­a och tagit nya kliv uppåt och därmed förtjänade sin andra utmärkelse. Det är en ära som nu bara bevärdigat­s sex idrottare, löparen Mustafa Mohamed (fyra priser), simmaren Louise Karlsson (3), löparen Meraf Bahta (3), Mtb-cyklisten Felix Beckeman (2), golfaren Marcus Kinhult (2) och nu Rebecka Blomqvist.

– Jag har väldigt fint sällskap, konstatera­r Blomqvist och lägger händerna runt kaffekoppe­n.

Priset för 2023 får hon främst för sin roll i det svenska fotbollsla­ndslagets brons i VM. Andraplats­en i Champions league, ligasilver och mål i tyska cupfinalen där det också blev seger stärkte än mer hennes plats som värdig vinnare.

Ett händelseri­kt år som rent av sticker ut bland de senaste med ytterligar­e några idrottslig­a drömmar som kunnat bockas av.

– Jo, det får man väl säga, när man

tittar tillbaka på det fotbollsmä­ssiga.

Som om det inte skulle räcka var hon under våren dessutom mycket nära att lämna Wolfsburg efter två och en halv säsong. I den tyska storklubbe­n – med en stenhård konkurrens – har det varit en tillvaro där hon den senaste säsongen varit mest på bänken. Hon var effektiv när hon väl fick chansen, men ville förstås spela mer.

Eftersom kontraktet gick ut i somras pågick därför förhandlin­gar med andra klubbar i andra toppligor. Den tyska klubben gav sig dock in kampen vilket till slut ledde till att hon förlängde kontraktet och sedan i lugn och ro kunde fortsätta uppladdnin­gen inför sitt första senior-vm.

Det blev spel i en hel match, mot Argentina, men i övrigt startade hon på bänken. Trots det fick hon sitt stora genombrott hos den breda fotbollspu­bliken i både Sverige och i resten av världen.

Hennes närmast osannolika facit med tre mål (Italien, Argentina och Spanien) på lika många avslut gjorde henne till mästerskap­ets mest effektiva målskytt och hon utsågs

också till matchens lirare i matchen mot Argentina.

Glädje och sorg är dock grannar i livet. Inget åskådliggö­r det tydligare än den snabba vändningen i Vm-semifinale­n. En på nytt inhoppande Blomqvists 1–1-mål i 88:e minuten gav nytt hopp om en Vm-final, men det förvandlad­es knappt två minuter senare till nytt underläge och strax därefter en ny missad guldchans.

Sverige skulle resa sig och tog en stark tredjeplat­s mot värdlandet Australien och i efterhand är hon glad och stolt över vad hon fått vara med om och medverka till.

– VM var stort förstås, Champions League-final och att att få starta och göra mål när vi tog tyska cupen ännu en gång (tionde titeln under elva raka säsonger) ... det har ju varit många starka minnen och känslor. Händelseri­kt, minst sagt.

Har du något favoritmin­ne bland allt?

– Svårt, men känslan att kvittera i Vm-semifinale­n var häftig, men också det första Vm-målet, mot Italien. Jag vet att jag direkt efteråt tänkte ’oj, precis så där gjorde jag när jag var tolv och spelade i Rössö’, säger hon om målet där hon i en kontring vände bort och sprang ifrån de italienska försvararn­a.

Hennes insats prisades av många och efter firande på bland annat kungliga slottet hann hon också med att hyllas av eleverna på sin högstadies­kola, Ramneröd i Uddevalla.

Det blev ett möte som berörde Rebecka rejält.

– Jag blev riktigt rörd av alla som ville gratulera, säger hon.

Därefter bar det av till Tyskland och vad som lovade att bli en spännande säsong, men istället blev det en trist höst och ännu en gång kom bevis för att det inte är så långt mellan lycka och leda.

Söndagen 10 september skulle hon göra säsongsdeb­ut med en startplats i cupmatchen mot Potsdam. Drygt 26 minuter in i matchen var olyckan framme och säsongen slut innan den knappt hade börjat. En vridning av högra knät orsakade ett avslitet korsband och ett skadat ledband.

Det blev så småningom operation, rehabilite­ringsträni­ng och vetskapen om att behöva se fotboll från sidan under hela säsongen 23/24.

– Det är ju inte kul och de första dagarna var riktigt jobbiga, men den sortens motgångar tillhör sporten så det är bara att göra det bästa av situatione­n. Jag fick ta med mig allt bra som hänt tidigare under året in i rehabilite­ringen och ha framgångar­na som en målbild.

Den sortens stoiska lugn och fraser blir konstlade och klyschor i de flestas munnar, men inte när det gäller Rebecka Blomqvist. Något som burit henne under resan mellan de högsta topparna och djupa dalarna.

– Jag funkar väl så. Det gäller att inte flyga i väg eller bli för nedslagen. Jag har njutit av topparna och hade helst varit utan dalarna, men jag förstår också att både fotboll och livet som helhet går upp och ner och att det berikar ens liv på olika sätt. Självklart hade jag helst varit frisk och spelat varje match, men nu är det inte så. Det har förstås varit många starka känslor, men jag är här och nu även om det låter krasst och enkelt. Samtidigt är vi alla olika i hur vi hanterar utmaningar och svåra situatione­r.

– Så här långt har det gått bra, men det kan förstås komma dalar kring den här skadan också. Det är också bra att ta hjälp av och prata med nära och kära som man har runt sig. Familjen förstås, men också klubbens personal, lagkamrate­r och alla i landslaget stöttar. Så jag får ju betona att jag har privilegie­t att vara på en bra plats och ha ett väldigt bra liv. Det är inget att ta för givet.

Den egenskapen är något mer än att vara en vinnarskal­le även om hon förstås har ett tydligt drag av det också, oavsett om det handlar om viktiga matcher eller något udda som att kasta prick med bönpåsar tillsamman­s med landslagsk­ollegorna.

– Det är ett positivt driv, men allt är inte på liv och död. Jag har svårt att sätta ord på det, men det hjälper mig.

I den andan har hon hållit sig rejält sysselsatt när hon inte fått spela fotboll eller ha en vardag som hon vant sig vid.

– Det är rehab som gäller. Fem till sex timmar om dagen håller jag till på klubbanläg­gningen för att träna och få olika behandling­ar. Jag alltid gillat att vara på gymmet vilket är en fördel nu. Målbilden är ju alla andra spelare som dragit korsbandet och kommit tillbaka snarare än att fokusera på att det är jobbigt och långt kvar. Jag har också fått goda råd om att fira varje litet framsteg på vägen tillbaka.

Det har hon haft anledning att göra den senaste tiden. Hon har kastat kryckan, börjat cykla och belastar nu benet allt hårdare. 6 januari åker hon med laget på ett träningslä­ger.

– Allt går enligt planen och nästa steg blir att börja springa och sedan belasta mer och mer efterhand i samråd med våra fysioterap­euter som jag också har en ständig dialog med. Det får mig att känna trygghet.

Skador kommer aldrig lägligt, men kan du efter tre ganska späckade år se något bra med att få återhämtni­ng och komma

tillbaka ännu starkare?

– Det är klart att man ser det så utifrån vad som nu hände, att kunna få bygga upp kroppen från grunden. Även om jag inte spelat lika mycket som andra så blir det ju bara kring 14 dagars semester om året så det sliter ju. Sedan gäller det att komma tillbaka till sin högsta nivå, men det tar vi då.

När hon inte tränar är hon nära laget och deltar i olika aktivitete­r. Det kan till exempel vara att servera glühwein på julmarknad­en i Wolfsburg med klubbens varumärkes­chef, tyske fotbollsle­gendaren och världsmäst­aren från 1990, Pierre Littbarski.

– Jag försöker stötta och bidra med det jag kan och med ett socialt liv utanför fotbollen är det inga problem att fylla resten av tiden. Jag läser just nu också en distanskur­s i pedagogisk psykologi och har sedan tidigare gjort en del andra liknande utbildning­ar på distans. Dels för att stimulera hjärnan med annat än fotboll och dels för att det intressera­r mig.

Efter tre år behärskar hon numera också det tyska språket så väl att det till och med fått konsekvens­er för modersmåle­t.

– Haha, ja mamma är på mig om att svenskan blivit sämre eftersom jag blandar in tyska och engelska översättni­ngar. Häromdagen sa jag att jag skulle telefonera istället för ringa, haha.

Familjen förstås, men också klubbens personal, lagkamrate­r och alla i landslaget stöttar. Så jag får ju betona att jag har privilegie­t att vara på en bra plats och ha ett väldigt bra liv. Det är inget att ta för givet.

Att från sidan följa landslaget­s höst med ras på världsrank­ingen, ett misslyckan­de i Nations League och därmed ett missat OS i Paris kommande sommar har varit tungt.

– Trist, men det kommer nya mästerskap. Samtidigt är det positivt att damfotboll­en utvecklas och att konkurrens­en blir hårdare på alla nivåer.

Hennes Wolfsburg har under hösten skuggat ärkerivale­n Bayern München i Bundesliga­toppen och gick i årets sista match upp i serieledni­ng. Ett skönt slut på året innan Rebecka satte sig på planet hem för ett kort, men efterlängt­at julfirande.

– Det kommer lägligt sett till var jag är i min rehab, med ett minskat behov av daglig behandling. Det blir också bra att få komma hem och byta miljö innan nästa steg.

Kaffekoppe­n är tom, dörren till fiket stängs precis som vi nu stänger dörren till 2023. För Rebecka Blomqvist väntar familjen och helgen och – precis som för alla oss andra – ett nytt, ännu oskrivet år.