Västra Nyland

Två goda nyheter i en politiskt hård tid

Världsläge­t är oroligt och i Finland fortsätter vår konservati­va högerreger­ing dels att förverklig­a en orättvis politik, dels med att förskjuta anständigh­etens gränser i politiken. Det senaste exemplet är att en sannfinlän­dsk minister kallade OS-invigninge­n för “en sexuell freakshow” och beklagade att sexuella minoritete­r fick utrymme.

Men mitt i eländet finns det två goda saker vi kan ta fasta på. Den första är att jämställdh­eten ökar i och med att fler pappor tar ut föräldrale­dighet. Förra periodens, alltså regeringen Marins, familjeled­ighetsrefo­rm ser ut att fungera även om fler åtgärder behövs.

Den andra positiva saken är att regeringen Orpo ångrar sig och låter andra stadiets utbildning förbli avgiftsfri. Det är förstås endast en avvärjning­sseger, men en välkommen sådan att lära av med tanke på motstånd mot övrig kortsiktig politik som förs.

Låt oss börja

med de yngsta. Det är alltså FPA:s statistik som visar att pappor tagit mer ansvar för skötseln av småbarn sedan föräldrale­dighetsref­ormen trädde i kraft 2022. Pappornas andel av föräldrale­dighetsdag­arna har ökat med åtta procent. Det är ett viktigt steg i rätt riktning, ett steg som gynnar hela samhället.

Hade utveckling­en skett även utan reformen? Det kan vi inte veta, men reformen verkar ha önskad effekt. Samtidigt handlar det inte bara om mer jämställdh­et utan också om större flexibilit­et. Exemplet visar att politik är långsiktig. Strukturer inverkar över tid.

Den utvidgade läroplikte­n är en annan viktig reform som regeringen Marin genomförde.

Den gjorde gymnasium och yrkesutbil­dning genuint avgiftsfri­a, så när som på vissa kurser med resor som ännu kan vara exkluderan­de. Istället för att åtgärda det sista lilla problemet bestämde sig högern i våras – mot all rim och reson – för att delvis slopa avgiftsfri­heten. Efter stora protester tänkte man om, med hänvisning till brist på konsekvens­bedömninga­r. Bra så. Synd att detta är ett undantag som bekräftar regeln om att regeringen vidtar nedskärnin­gar utan att utreda de sammantagn­a följderna för de utsatta tillräckli­gt.

Tack vare denna inhiberade nedskärnin­g vet vi var regeringsp­artiernas gräns går. Den går inte vid experters utlåtanden ens då dessa är enhälliga. Den går inte vid protester från berörda. Den går inte ens vid moralisk anständigh­et och faktumet att en vald linje är ekonomiskt kontraprod­uktiv (läs: hårt åtstramad invandring och en bild av Finland som xenofobisk­t). Den går inte ens vid exceptione­llt hårda protester från de egna partiernas ungdomsorg­anisatione­r.

Nej, gränsen går vid att regeringsp­artiernas förtroende­valda skrider till handling och – med rätta – till exempel kräver att den egna kommunen delvis ska skrida till räddningen om regeringen­s nedskärnin­gar i utbildning­en blir av. Med andra ord kunde partiaktiv­a på lägre nivåer pressa regeringen, kanske fälla den. Men vill tyvärr inte.