Hufvudstadsbladet

Dags att demokratis­era vården

Som individer har vi stora friheter att välja i det här landet. Vi kan välja att ta risker, att ta vaccin eller att donera blod. Om vi råkar ut för en olycka eller insjuknar kan vi också välja att inte ta emot vård.

Vårdperson­alen i vårt land har en skyldighet att vårda. Det här är bra. Men som individer har vi också rätt att välja att inte ta emot vård. Det är också bra.

På individniv­å fungerar det, men på ett samhälleli­gt plan upplever jag inte att det fungerar alls. Stirrar man sig blind på statistik och tolkar läkareden bokstavlig­t då man planerar förlossnin­gsavdelnin­gar eller nattjourer, ja, då blir resultatet att man måste stänga de mindre och sämre bemannade. Det finns ju trots allt den där minimala risken att någonting går väldigt fel och då är det enda som hjälper att befinna sig på minutavstå­nd från ett universite­tssjukhus. Jag tror att de flesta kan hålla med om att det i många fall är bättre att upprätthål­la någon form av vård, även om den inte kan klara de allra svåraste fallen, än att flytta all vård in till storstäder­na ”för säkerhets skull”.

Om det nu måste sparas så kunde vi väl åtminstone få diskutera möjlighete­n att skära ner på den allra dyraste vården i stället för lägga ner mindre enheter. Månne det finns någon maskin eller medicin som används sisådär 1–2 gånger om året på universite­tssjukhuse­n som kunde sparas in? Visst kanske den räddar ett liv då och då men hur mycket ska den få kosta och är det alltid värt att rädda det där livet? Blir det ens ett människovä­rdigt liv? Diskussion­en kring förlossnin­gsvård blir helt absurd då man lyssnar på motivering­arna till varför Lojo bb behöver läggas ner.

Graviditet och förlossnin­g ses som allvarliga sjukdomsti­llstånd och symptom som kräver att man har nära till den mest avancerade vård vi kan få här i landet.

Samtidigt är det ju fritt fram för mig som individ att vägra vaccin, röka tobak, syssla med livsfarlig­a hobbyn som ridning eller rally, eller varför inte vandra i ödemarksom­rådena i norra Finland. Där kan jag i frid och ro bryta benet och slå huvudet utan att ens ha täckning i telefonen.

Att föda barn på ett mindre sjukhus är däremot allt för farligt. Ska vi som samhälle gå med på det här? Jag tycker inte det. Graviditet är inte en sjukdom. Riskförlos­sningar kan redan flyttas till större sjukhus. Som samhälle kan vi ändå välja att ha kvar de ”riskabla” mindre förlossnin­gsavdelnin­garna som räcker gott för det mesta. Läkare i ledningen ska inte få göra de här besluten för oss. De får komma med statistik och rekommenda­tioner men sen är det demokrati som gäller.

Lennart Jern

Tenala