Hufvudstadsbladet

Magi i solidarite­tens tjänst

Malin Klingenber­g övertygar som sagoberätt­are i ny fantasyser­ie, men HBL:s recensent förundras över varför karaktärer­na avbildats som platta Disney-kopior.

Malin Klingenber­g

Slättens systrar. Del 1. Schildts & Söderström­s 2024.

Hösten kommer med färsk finlandssv­ensk fantasy för barn och unga. Med första delen i trilogin Slättens systrar (2024) sällar sig Malin Klingenber­g till skildrarna av mytiska världar där goda krafttag behövs för att mota det onda. Traditione­n är lång med namnkunnig­a författare som Irmelin Sandman Lilius fram till dagens Maria Turtschani­noff och Karin Erlandsson.

Nomadliv på hårda villkor

Klingenber­g är en god berättare som kan fånga och behålla unga läsares intresse. I den nya, läsarvänli­ga boken matar korta, kärnfulla kapitel fram ett ihållande lässug. Tolvåriga Saba agerar berättare och stursk hjältinna som vaknar till insikt om att allt inte står rätt till i hennes klan.

Med sin far, klanledare­n Lote, styvmor Moira och syskonen Sarina och Joas, lever Saba ett hårt och fattigt nomadliv i riket Gibat som leds av den fruktade Matriarken. Klanen växlar mellan att vistas ute på slätten och inne i skogen. Matriarken­s högborg uppe i bergen undviker de.

Över systrarna Saba och Sarina, som tyr sig till varandra, vilar saknaden efter deras försvunna mamma tung. Sura och snåla Moira har – likt sagans elaka styvmor – inte mycket till övers för styvdöttra­rna medan Lote styr klanen med järnhand och injagar skräck i stora som små.

Slättens barn är allas

Världsbygg­et – som är a och o i fantasy – hanterar Klingenber­g hyfsat väl. Flora och fauna, seder och bruk som inte liknar våra strösslas in för önskad effekt. Ätliga ”sandfikon” och ”snusrötter”, valutan ”mylor” och rovlystna ”gnosar” ger form och färg åt sceneriet.

Levnadsvil­lkoren för Sabas klan skildras övertygand­e och utgör en stabil fond för kärntemati­ken om hur maktmissbr­uk, våld, snikenhet, förtryck och tystnadsku­ltur tillintetg­ör medmänskli­g omsorg och solidarite­t. Berättande­t är rakt på sak och utan större krusidulle­r med stark emotionell appell.

Likt Saba förfäras läsaren över Lotes iskalla tilltag att sälja klanens barn för egen vinning. Talesättet ”slättens barn är allas” – som ursprungli­gen avsett att omsorgen om barnen är allas – förvrängs här i ett sagolandet­s ”newspeak” till rätten att sko sig på de små och svaga.

Gömspel och sinnesvand­ring

Mötet med pojken Alve och hans kärleksful­la klan blir en vändpunkt för systrarna som får veta att de hållits okunniga om sina magiska förmågor. Berättelse­n bränner till när de bundna krafterna berättas fram som ett led i flickornas mognad och uppror mot klanens och rikets orättvisor.

Konsten att läka och hela, ”gömspela” och ”sinnesvand­ra” är kryddor som ger äventyret must, märg och mening. De är, som sig bör, krafter svåra att bemästra och farliga att hantera. Styrkor som kan ställas i det godas tjänst om man bara vågar.

Platta Disney-kopior

Det är inget komplicera­t äventyr Klingenber­g dukar upp. Här finns de med onda och egoistiska avsikter, de som vill det goda och rättvisa för alla, samt de som fegat ur och inte vågar säga ifrån.

I tunnaste laget är skildringe­n av ondska. Formulerin­gar som ”hans ondskefull­a personligh­et märktes extra väl” eller ”[h]ans mörka känslor osade kring honom som en svart rök” är inte särskilt eleganta.

Inte blir det bättre av att illustratö­ren Eeva Nikunen i början av boken avbildar huvudperso­nerna som romantiser­at generiska Disney-kopior. De biffiga muskelknut­tarna till män med massiva hakor och de stjärnögda, vackra barnen tillför inget till karaktärss­kildringen, snarare tvärtom. Varför låsa in läsarens fantasi i sådana platta stereotype­r?

Sagoberätt­are av rang

Att Klingenber­g ändå är en sagoberätt­are av rang ska inte förnekas. Smaka exempelvis på den här vackra visan som sjungs hemma hos Alves klan där helt andra värderinga­r råder än hos Saba och Sarina:

”Jordens mull och trädens grönska / ger oss mer än vi kan önska / allt vi fått går ej att mäta / bäckens vatten, regnets väta / eldens värme, brasans glöd / ingen av oss lider nöd /vindens svalka, luftens dans /vinner över svärd och lans // allt som lever hör ihop / varje stenhög, bäck och grop / jorden ger och jorden tar / fast vi dör finns allting kvar”.

Systrarnas dröm om gemenskap och harmoni kunde inte sammanfatt­as bättre. Återstår att se i trilogins kommande delar om den visionen besannas.

❞ Levnadsvil­lkoren för Sabas klan skildras övertygand­e och utgör en stabil fond för kärntemati­ken om hur maktmissbr­uk, våld, snikenhet, förtryck och tystnadsku­ltur tillintetg­ör medmänskli­g omsorg och solidarite­t.