Magi i solidaritetens tjänst
Malin Klingenberg övertygar som sagoberättare i ny fantasyserie, men HBL:s recensent förundras över varför karaktärerna avbildats som platta Disney-kopior.
Malin Klingenberg
Slättens systrar. Del 1. Schildts & Söderströms 2024.
Hösten kommer med färsk finlandssvensk fantasy för barn och unga. Med första delen i trilogin Slättens systrar (2024) sällar sig Malin Klingenberg till skildrarna av mytiska världar där goda krafttag behövs för att mota det onda. Traditionen är lång med namnkunniga författare som Irmelin Sandman Lilius fram till dagens Maria Turtschaninoff och Karin Erlandsson.
Nomadliv på hårda villkor
Klingenberg är en god berättare som kan fånga och behålla unga läsares intresse. I den nya, läsarvänliga boken matar korta, kärnfulla kapitel fram ett ihållande lässug. Tolvåriga Saba agerar berättare och stursk hjältinna som vaknar till insikt om att allt inte står rätt till i hennes klan.
Med sin far, klanledaren Lote, styvmor Moira och syskonen Sarina och Joas, lever Saba ett hårt och fattigt nomadliv i riket Gibat som leds av den fruktade Matriarken. Klanen växlar mellan att vistas ute på slätten och inne i skogen. Matriarkens högborg uppe i bergen undviker de.
Över systrarna Saba och Sarina, som tyr sig till varandra, vilar saknaden efter deras försvunna mamma tung. Sura och snåla Moira har – likt sagans elaka styvmor – inte mycket till övers för styvdöttrarna medan Lote styr klanen med järnhand och injagar skräck i stora som små.
Slättens barn är allas
Världsbygget – som är a och o i fantasy – hanterar Klingenberg hyfsat väl. Flora och fauna, seder och bruk som inte liknar våra strösslas in för önskad effekt. Ätliga ”sandfikon” och ”snusrötter”, valutan ”mylor” och rovlystna ”gnosar” ger form och färg åt sceneriet.
Levnadsvillkoren för Sabas klan skildras övertygande och utgör en stabil fond för kärntematiken om hur maktmissbruk, våld, snikenhet, förtryck och tystnadskultur tillintetgör medmänsklig omsorg och solidaritet. Berättandet är rakt på sak och utan större krusiduller med stark emotionell appell.
Likt Saba förfäras läsaren över Lotes iskalla tilltag att sälja klanens barn för egen vinning. Talesättet ”slättens barn är allas” – som ursprungligen avsett att omsorgen om barnen är allas – förvrängs här i ett sagolandets ”newspeak” till rätten att sko sig på de små och svaga.
Gömspel och sinnesvandring
Mötet med pojken Alve och hans kärleksfulla klan blir en vändpunkt för systrarna som får veta att de hållits okunniga om sina magiska förmågor. Berättelsen bränner till när de bundna krafterna berättas fram som ett led i flickornas mognad och uppror mot klanens och rikets orättvisor.
Konsten att läka och hela, ”gömspela” och ”sinnesvandra” är kryddor som ger äventyret must, märg och mening. De är, som sig bör, krafter svåra att bemästra och farliga att hantera. Styrkor som kan ställas i det godas tjänst om man bara vågar.
Platta Disney-kopior
Det är inget komplicerat äventyr Klingenberg dukar upp. Här finns de med onda och egoistiska avsikter, de som vill det goda och rättvisa för alla, samt de som fegat ur och inte vågar säga ifrån.
I tunnaste laget är skildringen av ondska. Formuleringar som ”hans ondskefulla personlighet märktes extra väl” eller ”[h]ans mörka känslor osade kring honom som en svart rök” är inte särskilt eleganta.
Inte blir det bättre av att illustratören Eeva Nikunen i början av boken avbildar huvudpersonerna som romantiserat generiska Disney-kopior. De biffiga muskelknuttarna till män med massiva hakor och de stjärnögda, vackra barnen tillför inget till karaktärsskildringen, snarare tvärtom. Varför låsa in läsarens fantasi i sådana platta stereotyper?
Sagoberättare av rang
Att Klingenberg ändå är en sagoberättare av rang ska inte förnekas. Smaka exempelvis på den här vackra visan som sjungs hemma hos Alves klan där helt andra värderingar råder än hos Saba och Sarina:
”Jordens mull och trädens grönska / ger oss mer än vi kan önska / allt vi fått går ej att mäta / bäckens vatten, regnets väta / eldens värme, brasans glöd / ingen av oss lider nöd /vindens svalka, luftens dans /vinner över svärd och lans // allt som lever hör ihop / varje stenhög, bäck och grop / jorden ger och jorden tar / fast vi dör finns allting kvar”.
Systrarnas dröm om gemenskap och harmoni kunde inte sammanfattas bättre. Återstår att se i trilogins kommande delar om den visionen besannas.
❞ Levnadsvillkoren för Sabas klan skildras övertygande och utgör en stabil fond för kärntematiken om hur maktmissbruk, våld, snikenhet, förtryck och tystnadskultur tillintetgör medmänsklig omsorg och solidaritet.