Studentorkestrar på förbluffande hög internationell nivå
Det unika samarbetet mellan studenter från Helsingfors och London utmynnade i en välljudande ensemble på hög internationell nivå.
KLASSISKT Helsingfors festspel
Sibelius-Akademins symfoniorkester, Royal College of Music Symphony Orchestra, Helsingfors kammarkör. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Anu Komsi, sopran. Sibelius, Poe, Holst. Musikhuset 1.9.
Vad får man om man slår ihop orkestrarna från Sibelius-Akademin och Royal College of Music? Jo, en toppensemble på skyhög internationell nivå och hade jag inte vetat vem jag lyssnade till i söndags hade gissningen nog gått i en helt annan riktning. Läroinrättningarna hör förvisso till de mest renommerade, men det klingande slutresultatet var ändå förbluffande.
En stor del av välljudet är givetvis Sakari Oramos förtjänst. Oramo är om någon den rätta personen att leda en ensemble av detta slag och den positiva energi denne godlynte dirigent alltid sprider runt sig hade helt klart smittat av sig och burit frukt.
Något, som redan de första uppfordrande bleckfanfarerna i Sibelius tondikt Skogsrået vittnade om. I Skogsrået, den länge försummade länken mellan En saga och Lemminkäinen, brassar den unge Sibelius på av hjärtans lust, obekymrad om formmässiga finesser, och Oramo och hans adepter tog väl tillvara det passionerade tonflödets skiftande gestalter.
Kon i centrum
Programmet bjöd även på en Finlandspremiär, finsk-amerikanska Lara Poes (f. 1993) sångcykel Lauluja maaseudulta (Sånger från landsbygden), som uruppfördes för en vecka sedan inför en entusiastisk
Royal Albert Hall-publik. Poe har nyttjat sin mormors barndomsberättelser samt ett par av sin mosters dikter som textmässigt underlag och i centrum för det hela står kon.
Ett lika originellt som fräscht grepp, men Poe borde ha gallrat med hårdare hand i stoffet. Det musikaliska materialet förslog helt enkelt inte för sina drygt 32 minuter och då även det mestadels lyriskt skira, milt modernistiska tonspråket uppvisade relativt få uttrycksmässiga variationer gav helheten ett aningen enahanda intryck.
Smått problematisk tedde sig även vokalstämman i sin relativt anonyma melodik och texten uppfattade man, i vanlig ordning, inget av. Poe är dock en driven instrumentatör, som får orkestern att skimra och glittra i en mängd olika färger – Kaija Saariaho föll mig mer än en gång osökt i hågen – och om hon framdeles lyckas etablera ett mer personligt tilltal är allt möjligt.
Kosmisk glädjesång
I Gustav Holsts odödliga mästerverk Planeterna fick de unga musikerna sedan talrika möjligheter att visa sig på styva linan, vilket man utnyttjade maximalt. Oramos grepp om det planetariska systemet var rättframt och energiskt, renons på alla former av sentimentalitet, och varje planet formades till en unik entitet.
Mars träffade i solar plexus med förödande kraft, Venus smekte sällsamt ljuvt örat, Jupiter stämde upp en oemotståndlig kosmisk glädjesång, medan Saturnus resignerade stämningar var mäkta suggestiva. Enda minuset ristas för damkören i Neptunus, som enligt Holsts anvisning skall höras från fjärran och gradvis dö bort. Damerna stod nu längst bak på mittläktaren och tog volymmässigt över alltför mycket av den eteriska ljudrymden.
Poes verk är specialdesignat för Anu Komsi, som trots att hon var indisponerad med förkylning gjorde ett säkert jobb med sitt stundtals rätt akrobatiska parti. Orkestern gav ett överlag jämnstarkt intryck och synd var det väl att pukslagarna i Cleveland Orchestra inte uppvisade ens hälften av den entusiasm vi nu fick gotta oss åt.