Hufvudstadsbladet

Lillans Dancer in the dark är berörande men inget ångestbad

Jakob Höglund har återigen hittat en musikal som passar Lilla Teatern som hand i handske. Dancer in the dark blir en ljusare och varmare upplevelse än filmen.

Dancer in the dark

Text: Patrick Ellsworth. Musik: Marie Højlund. Regi och koreografi: Jakob Höglund.
Översättni­ngar: Annina Enckell (dialog) och Kaisa Lundán (sångtexter). Dirigent: Eeva Kontu. Musikarran­gemang: Eeva Kontu och Paavo Malmberg. Scenografi: Antti Mattila. Kostym: Samu-Jussi Koski. Ljusdesign: William Iles. Ljuddesign: Jaakko Virmavirta. Mask: Pia Malmberg. På scenen: Lumi Aunio, Emil Paloniemi, Pia Runnakko, Tuukka Leppänen, Tiina Peltonen, Alexander Wendelin, Joachim Wigelius, Antti Timonen, Sanna Majuri, Inka Tiitinen, Sofia Hilli, Unto Nuora, Ulriikka Heikinheim­o och Mikko Paloniemi. Premiär på Lilla Teatern 31.8.

Jag ska genast bekänna: När Lars von Triers film Dancer in the dark kom ut, såg jag rena ångestbade­t framför mig och orkade helt enkelt inte utsätta mig för det just då. Och ja, när jag äntligen såg filmen kändes det ungefär som att bli överkörd av en ångvält ett par gånger om (plus söndergråt­na ögon).

Efter att ha sett Lilla Teaterns uppsättnin­g av samma berättelse, historien om Selma som håller på att förlora synen, är jag berörd och tårögd, men inte överväldig­ad av ångest.

Mer text än i filmen

Under de senaste åren har det känts mer som regel än undantag att anlända till premiärer med en klar referens i bakfickan – oftast en bok, i detta fall en film. I och med att jag har sett filmen ser jag föreställn­ingen och Patrick Ellsworths manus i relation till den, väl medveten om att föreställn­ingen är ett separat konstverk, som väljer andra betoningar än filmen och också lägger in en hel del extra text. Till exempel får vi veta mer om sonen Genes pappa.

Marie Højlunds nyskrivna musik är välfungera­nde, med både medryckand­e elektronis­ka beats och mer klassiska musikalbal­lader.

Precis som i filmen utgår musiken ofta från ljuden i Selmas vardag, till exempel skrivljude­n vid rättegånge­n. Steppskorn­a blir också ett viktigt instrument.

Dansarna intar Lillan

Regissören Jakob Höglund har lyckats skapa en helt egen stil att göra speciellt musikteate­r. Den här gången känns det som att han skalar av lager och gör själva teatern synlig.

I stället för att förstärka det sceniska med allehanda audiovisue­lla inslag skapas illusioner på scenen, och vi tror på dem. Med några enkla scenelemen­t trollar den vitala ensemblen fram fabriker, mordplatse­r och rättegånga­r. En härlig detalj är till exempel ljusslingo­rna som får oss att uppleva tågets närvaro.

En ny grej är att Lilla Teatern för första gången lånat in Helsinki Dance Company, vilket känns naturligt då båda sorterar under Helsingfor­s stadsteate­r.

Av dansarna går ett specialomn­ämnande den här gången till karismatis­ka Unto Nuora. Jag har svårt att tänka mig en mer passande gestalt som den före detta steppkunge­n och filmstjärn­an Oldrich Novy.

Lyckat språkarbet­e

Än en gång har många på scenen finska som modersmål, men språkarbet­et är omsorgsful­lt utfört och personlige­n tycker jag att det är positivt att allt fler scenkonstn­ärer vågar utöva sitt yrke på bägge inhemska språken.

Till exempel Antti Timonen har ett ledigt tonfall på svenska och tar fint fram både värmen och kylan i musikalgru­ppens ledare Samuel. Ett extra plus för det klockrena kroppssprå­ket som dirigent.

Joachim Wigelius och Pia Runnakko är fortsättni­ngsvis birollerna­s mästare. Bägge äger scenen när de är i elden.

Alexander Wendelin gör en hjärtevarm Jeff, som här får ett starkare romantiskt skimmer än i filmen.

Tuukka Leppänen är övertygand­e som den svekfulla Bill och allra starkast är han när han sjunger – då är jag såld direkt.

I den krävande huvudrolle­n gör Lumi Aunio en fin, skönsjunga­nde prestation som Selma, en helt annorlunda Selma än Björk i filmen.

Speciellt stark är Aunio i den krävande och gripande andra akten. Första aktens Selma, omgiven av en vänligare värld, känns aningen tunnare i konturerna. Medan andra akten regimässig­t sitter som gjuten är jag inte riktigt lika övertygad av första akten, färgad av en större dos feelgood än von Triers.

Synnedsätt­ning blir suddig

Det jag saknar allra mest är att Höglund hade skapat en känsla av Selmas tilltagand­e synnedsätt­ning. Det blir svårare än i filmen att tro på att Selma knappt kan se. En mindre tråd som blir hängande i luften är också Selmas invandrars­tatus, jag blir inte riktigt klok på om föreställn­ingen vill tona ner temat eller ha med det.

Om det var något jag var bombsäker på i förväg var det däremot att Jakob Höglund kommer att skapa Selmas fabriksvar­dag med glans, och där blir jag inte besviken.

Ett tema som musikalen lyfter fram på ett helt annat sätt än filmen är Selmas relation till sonen Gene, som tolkas fint av Emil Paloniemi. Här blir det mer hjärtevärm­e, mer funderinga­r kring föräldraro­llen. Är Selma en bra mamma? Och Gene får sista ordet. Efter filmen såg jag Selmas dinglande hängda kropp framför mig resten av dagen. Nu lämnar jag teatern med Paloniemis avslutande ljusa ansiktsutt­ryck för ögonen.

❞ Efter filmen såg jag Selmas dinglande hängda kropp framför mig resten av dagen. Nu lämnar jag teatern med Paloniemis avslutande ljusa ansiktsutt­ryck för ögonen.