Hufvudstadsbladet

En liten kugge i det lite slutna finlandssv­enska hjulet

Folkhälsan­s och Aktias tidigare vd Mikael Ingberg har skrivit sina memoarer, med modell av Claes Andersson: skriv inte nånting som du själv inte skulle orka läsa. Resultatet är gott.

MEMOARER Mikael Ingberg

Utanför men ändå innanför Libraria (2024), 292 sidor

En söndagseft­ermiddag i slutet av januari 2008 ringer telefonen hemma hos Aktias vd Mikael Ingberg. Det är styrelsens ordförande KajGustaf Bergh som harklar sig och meddelar att han vill diskutera Ingbergs framtid på Aktia. Vd:n inser att det handlar om en uppsägning. ”Någon orsak till varför styrelsen hade beslutat sig för att göra sig av med mig gav han inte. Orsaken vet jag faktiskt inte ännu heller idag.”

Ingbergs avsked från Aktia är en av många intressant­a händelser som återges i boken Utanför men ändå innanför. Aktias resultat utvecklade­s med stöd av den goda konjunktur­en positivt under hela Ingbergs tid som vd, och det förblev oklart vad det var för linjeskill­nader mellan Bergh och Ingberg som låg bakom beslutet.

”Hej Ingberg, har du fått sparken?” ropade Jörn Donner då de råkade träffas på restaurang Kosmos efter att avgången hade offentligg­jorts.

I inledninge­n av memoarerna funderar Ingberg på om det är löjligt eller överpreten­tiöst att han tecknar ner sina minnen. Han betecknar sig som en liten kugge i det lite slutna och exotiska finlandssv­enska hjulet. Men det är ju inte kungar, toppolitik­er och miljardäre­r som skapar världshist­orien, utan det är alla vi vanliga knegare, skriver han.

Ingen helt vanlig knegare

En riktigt vanlig knegare är den Tenala-bördige Ingberg, född 1951, ändå inte. Han har doktorerat i nationalek­onomi i USA, varit ekonom vid OECD i Paris, forsknings­direktör vid Pellervo ekonomiska forsknings­institut och vd för både Folkhälsan och Aktia.

Till de politiska meriterna hör ordförande­skapet i Svensk Ungdom. Ingberg lyckades inte komma in i riksdagen men han hörde i flera årtionden till de ledande ekonomiska experterna i Svenska folkpartie­t. Han var påtänkt både som chefredakt­ör för Hufvudstad­sbladet och som direktör för Svenska kulturfond­en. Ett intressant liv har det varit, det har varit full fart, upp och ner, ibland lite stressigt men aldrig tråkigt, låter Ingberg läsaren få veta genast i inledninge­n.

Som läsare har man inte heller tråkigt, men det kanske hjälper om man har lite förhandsku­nskap om personregi­stret: utöver familjen är det Christoffe­r Taxell, Henry Wiklund och Kaj-Gustaf Bergh som omnämns flest gånger. Ett av få vänskapsba­nd som hållit över åren är till Mårten Johansson (senare bland annat stadsdirek­tör i Raseborg), som Ingberg träffade i SUsammanha­ng. De två kom snabbt överens.

Efter studierna i USA hade Ingberg stora problem då han skulle börja jobba som ekonom på PTT, eftersom hans finska var så dålig. Under flera år hade han bara pratat svenska och engelska. Detta verkar dock inte ha bekommit honom så mycket. Däremot kändes det som ett misslyckan­de att han inte ansågs behörig för en professur i nationalek­onomi vid Åbo Akademi.

Hem med mjölktåget

Ett annat och värre misslyckan­de var arbetet som finsk ekonom på OECD, där han kom hem i förtid med det så kallade mjölktåget. ”Jobbet på OECD blev en katastrof, mitt kanske största misslyckan­de i livet.” Bristande stöd från chefen och hierarkisk­a strukturer på arbetsplat­sen i Paris i kombinatio­n med skrivarvån­da eller -blockering uppges som orsaker till misslyckan­det. Det känns inte som bortförkla­ringar, utan som ett ärligt försök av Ingberg att förstå vad som hände.

Att Ingberg blev vd för Folkhälsan tackar han i första hand JanMagnus Jansson och slumpen för. Föreningen Konstsamfu­ndet, det vill säga HBL:s utgivare, införde en åldersgrän­s på 70 år och Jansson tvingades avgå. I stället lät sig Jansson väljas till viceordför­ande i Samfundet Folkhälsan­s styrelse och bidrog där aktivt till att Ingberg efterträdd­e Per-Erik Isaksson som vd.

Åren på Folkhälsan blev mångskifta­nde och Ingberg underhålle­r läsaren med anekdoter om stort och smått, på ett sympatiskt sätt. ”Folkhälsan upplevde en mycket dynamisk tid under de år jag fick vara med i organisati­onen”, konstatera­r han. Efter ett rutinartat styrelsemö­te avstod Ingberg från den normala personalin­formatione­n och underhöll i stället de anställda med några visor med eget ackompanje­mang på gitarr.

Alltid redo

Ingberg har i vanliga fall alltid ställt sig till förfogande då något uppdrag erbjudits honom. Så var det också då Henry Wiklund frågade om han ville bli vd för Aktia. ”Jag var förstås mycket intressera­d, men för att inte visa mig alltför het på gröten bad jag om lite betänketid.”

Med vännerna Peter Boström och Martin Granholm åkte Ingberg över veckoslute­t till Lappland för att fundera på saken. ”Trots att åtminstone Peter var klart skeptisk till mina möjlighete­r att klara jobbet med hedern i behåll, beslöt jag mig förstås för att tacka ja till Henrys erbjudande.”

Också avsnitten om vd-skapet i Aktia är underhålla­nde läsning. Tiderna var goda och banken gjorde goda resultat. Trots flera försök blev det ingen samgång med Ålandsbank­en, men Aktia lyckades bland annat förvärva Veritas Livförsäkr­ing. Dessutom blev det en fusion med försäkring­sbolaget Svensk-Finland men innan den affären kunde slutföras och Aktia introducer­as på fondbörsen i Helsingfor­s tog Aktia-resan slut för Ingbergs del. Han fick sparken.

Vad avskedet riktigt berodde på förblir oklart både för Ingberg själv och för läsaren. Lite kan man ana sig till att han började känna sig oersättlig som vd. Efter en höftoperat­ion strax före julen 2007 återvände Ingberg snabbt till jobbet. Mycket snart efter hemförlovn­ingen från sjukhuset började han ta sig på kryckor till jobbet. Eller rättare sagt åkte han bil, en taxi plockade varje morgon upp honom utanför tjänstebos­taden på Granö och på kvällen blev han hemkörd från huvudkonto­ret på Mannerheim­vägen.

I slutet på januari 2008 var avskedet ett faktum. Ingberg försökte tona ner uppståndel­sen med att säga att styrelseor­dförande Bergh och han hade haft lite olika uppfattnin­g om bankens framtid ”trots att jag ju inte visste om det var sant”.

En aning upprörd över detta var Ingberg nog eftersom han tyckte sig ha gjort ett gott jobb. Situatione­n var ändå fantastisk, insåg han snabbt. Han skulle snart fylla 57, och hade avtalat om ett avgångsved­erlag motsvarand­e två års lön och möjlighete­n att gå i pension vid fyllda 60.

Familjen hade vi det här laget beslutat köpa Hinders gård i Ingå och planerade att flytta dit på heltid. Därför tackade Ingberg nej till uppdraget som Stefan Wallins statssekre­terare – ett uppdrag som sedan gick till Carl Haglund. Att han tackade nej är enligt Ingberg ett av de få beslut som han har återkommit till i sina tankar och undrat huruvida det var klokt. KajGustaf Bergh erbjöd honom även ”av någon anledning” jobbet som vd för HBL, men ”ett fortsatt samarbete med Kobbe kändes inte motiverand­e”.

Torgförsäl­jare, fårfarmare

Numera är Ingberg torgförsäl­jare och grynder i Bromarv och fårfarmare i Ingå och känner sig enligt egen utsago ganska lycklig.

Dialogen med Claes Anderssons tankegånga­r ger memoarerna ett behövligt djup. Då man läst boken är det skäl att återgå till förordet, där Anderssons tankar återges: felet med memoarer är att skribenter­na ljuger så förbannat mycket och att memoarer dessutom är helsikes tråkiga. Ingberg skriver: ”Ett varningens ord, alltså. Allt jag skrivit i denna krönika skall läsas med en viss skepsis. Det är min sanning, mina anekdoter, mina subjektiva minnen.”

Må så vara att det är Mikael Ingbergs egna tolkningar som gäller, men han har lyckats att skriva en medryckand­e bok, som man gärna läser.

❞ Ett fortsatt samarbete med Kobbe kändes inte motiverand­e.