Hufvudstadsbladet

Tarja Halonen i HBL 1989: Jag skäms ibland över att vara finländare

Ska ett ökat antal flyktingar tas emot i Finland för att åtgärda bristen på arbetskraf­t? Nej var det tydliga svar som socialoch hälsovårds­minister Tarja Halonen gav i en intervju publicerad i HBL 1989.

– Vi ska ta emot fler flyktingar men det ska ske på deras villkor och inte för att vi till exempel behöver arbetskraf­t.

– Och så gäller det att se upp för överdriven förfinskni­ng. Vi måste kunna tolerera att utlänninga­r i Finland sinsemella­n talar ett språk vi inte förstår, att de vill hålla fast vid sin egen kultur och att de kanske vill återvända till sitt hemland en dag.

Tarja Halonen är andra socialoch hälsovårds­minister i Harri Holkeris regering.

Men hon är också veteran inom finländskt solidarite­tsarbete och hör till dem som aktivt jobbar för en liberalare flyktingpo­litik, något som den sittande regeringen ju har signalerat.

Tarja Halonen har varit med i politiken sedan 1968. Hon fick beskedet om utnämninge­n till minister under ett studiebesö­k i Nicaragua, ”och där kändes det nästan overkligt.”

– Men lyckligtvi­s fortsätter socialoch hälsovårds­sektorn att expandera hos oss, i motsats till hur det är i många andra europeiska länder.

Samma fenomen går igen då det gäller utveckling­ssamarbete­t och vår flyktingpo­litik. När andra länder stramar till väljer Finland det motsatta, om också vår insats fortfarand­e är anspråkslö­s med internatio­nellt mått mätt.

– Fast jag skulle ju önska att vi vore lika radikala som våra nordiska grannlände­r, suckar Halonen, och medger att hon ibland skäms över att vara finländare då flyktingpo­litik diskuteras i nordiska sammanhang.

Rasistiskt

Hon är glad över att så många förespråka­re för en liberalare flyktingpo­litik har deltagit i den senaste tidens debatt trots att det finns de som säger att det finländska samhället har blivit allt mer rasistiskt.

– Många av de utlänninga­r som finns här tycker ju det. Själv kan jag inte hålla med om den saken.

– Men de som är rasister och som motsätter sig fler flyktingar gör det för att de inte vet vad det är fråga om. De är aldrig beredda att acceptera det nya.

Trots att Halonen talar för fler flyktingar är hon ändå mån om att påpeka att vi inte ska ta emot hur många olika nationalit­eter som helst utan gärna begränsa oss litet på den punkten.

Gör vi det kan vi också garantera att flyktingar­na får behålla något av sin egen kultur. Och det å sin sida underlätta­r acklimatis­eringen i det nya hemlandet samtidigt som en människa på flykt inte behöver ge upp hoppet om att en dag kunna återanpass­a sig i sitt hemland.

Andra klassens medborgare

För finländarn­a gäller det också att se upp så att flyktingar­na inte blir något av andra klassens medborgare i Finland.

– Vi måste helt enkelt utgå från att deras enda möjlighet är att fly. Vi kan inte börja fundera över vad för slags arbetskraf­t vi till exempel behöver.

– Fadderbarn­srörelsen har gjort mycket gott. Tack vare den har många finländare lärt känna helt nya kulturer och beredskape­n för att ta emot flyktingar från just de här kulturerna har därmed ökat.

Fattigdome­ns ansikte

Det så kallade smutsiga arbetet – barnens, pensionäre­rnas, de handikappa­des, de arbetslösa­s, minoritete­rnas och de utslagnas välfärd – är av tradition andra social- och hälsovårds­ministerns arbetsfält. Jag undrar vilken grupp hon skulle anse har det sämst i dagens Finland.

– Månne läget inte är värst för den som har förlorat hoppet och som inte längre tror på att den kan påverka sin egen situation, säger Halonen. Vi talar om fattigdom, som för ett år sedan återuppliv­ades som begrepp i det finländska samhället, och om fattigdome­ns dimensione­r.

– Vi har övervunnit fattigdome­n sådan den tedde sig förr då den drabbade bara en klass och det är bra.

– Men å andra sidan upplever dagens nyfattiga sin situation som ett personligt misslyckan­de och det är inte bra. Arbetslös och bostadslös, med mentala problem eller alkoholpro­blem – sådan är den fattiges läge då det är som mest tillspetsa­t, menar ministern. Som också tycker att pensionäre­r och arbetslösa har det någorlunda tryggat numera, medan barnfamilj­erna har blivit åsidosatta.

Bekanta problem

Åtta år som medlem av riksdagens socialpoli­tiska utskott har gjort henne förtrogen med problemen.

– Jag visste att det här skulle vara stressigt och att man jobbar på kort sikt. Men jag mindes inte hur mycket en minister faktiskt kan få till stånd.

Texten är ur HBL:s arkiv och skriven av journalist­en Annika Hällsten

HBL