Mellan affekt och analys
Essän är en föränderlig kvalitet i texten – hävdar en mångskiftande essä.
Sven-Erik Klinkmann
Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer
Nostos 2024
Att essä betyder försök är väl bekant. Men vad försöket gäller är mindre klart. Enligt Svenska Akademiens ordbok är det en ”kortare framställning av ett visst ämne på vetenskaplig grund, men med litterär form”. Enligt den betydligt färskare Svensk ordbok handlar det snarare om en ”konstnärligt och personligt utformad uppsats eller artikel”.
Definitionerna ger en fingervisning om essäns fält, från en framställning med ett visst vetenskapligt innehåll (om än med litterär form) till en mera subjektivt präglad form. Dessutom pekar de på det faktum att essän – som så mycken skönlitterär prosa – rört sig mot det subjektiva, självupplevda eller självbiografiska.
Sven-Erik Klinkmann tar sig alltså an ett stort ämne i sin sjuttiosidiga lilla bok Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer. Han diskuterar både det vetenskapliga innehållet och den subjektivt präglade formen.
Metaforiska resor
Som modern essäist tar han avstamp i det subjektiva: en perhelt sonlig kris ledde honom från journalistiskt till essäistiskt och vetenskapligt skrivande. Han noterar att ”den personliga upplevelsen, affekten, varit viktig som ett arbetsredskap” när han arbetat med kulturanalys.
När Klinkmann sedan presenterar en kortfattad genomgång av den finlandssvenska essäistiken blir synen mindre subjektiv. Han refererar till Clas Zilliacus som insiktsfullt noterat att just essän varit en central och föränderlig form i vår litteratur.
Nu börjar Klinkmanns syn på essän kristalliseras. För honom är essän ”en kvalitet i texten snarare än en genre” och det är ”den generativa aspekten” som ger dess form. Den är ”en metaforisk resa, en rörelse i och genom texten”.
Man kan förstå att Klinkmanns författarskap är präglad av denna syn. Hans intresse för populärkultur och – i senare böcker – tid hör ihop genom själva rörelsen, också i bildlig bemärkelse. Det är vanligtvis under en viss tid som något är populärt och som forskare har Klinkmanns fokus varit på att undersöka olika populärkulturella fenomen, ofta med både affektiva och analytiska grepp.
Ett enda ihopsyende
I förbifarten kommer Klinkmann med skarpsynta blixtbelysningar av olika slags essäister, såsom Rebecca Solnit, Hannah Arendt och Walter Benjamin, och visar att för honom själv, som för så många andra, handlar essän om ett lapptäcke, ”ett enda ihopsyende” av olika aspekter, tankegångar och former.
Däremot verkar de fem sidor som sammanfattar hans syn på begreppet situation från boken Situationen – en undersökning från år 2022 onödiga och jag har svårt att tro att mången essäist i likhet med Klinkmann egentligen skulle skriva ”för att glömma”. Den avslutande listan på flera hundra finlandssvenska skribenter som skrivit essäer är så inklusiv att framtida forskare, för vilken den kan vara nog så användbar, måste sovra noga för att få syn på de mest betydande namnen.
Som helhet är Klinkmanns metaessä njutbar och ger en god grund för att diskutera och fundera vidare på vad essän är eller kunde vara. Han håller sig till den västerländska litterära essän, men man kunde fråga sig vilka aspekter gäller för japanska eller kinesiska essäer eller för essäer inom film, fotografi, video eller musik.
❞ Som helhet är Klinkmanns metaessä njutbar och ger en god grund för att diskutera och fundera vidare på vad essän är eller kunde vara.