Hufvudstadsbladet

Å ni fantastisk­a män som vet hur man bygger en brygga

Jag har inget emot en brygga. Jag använder den gärna. Det blir en bra brygga. Det jag vänder mig mot är statusen bryggan fått för att det är män som utfört arbetet.

Den här sommaren har min man byggt en brygga. Under samma tid har jag tillrett sju luncher för fem personer och lika många middagar. Jag har städat ett vedlider, skrivit på två romaner, plåstrat blodiga sommarknän, skjutsat tonåringar till jobb och stickat en tröja. Till mina uppgifter har också hört att med jämna mellanrum springa till stranden och beundra den framväxand­e bryggan.

Då vi ser tillbaka på den här sommaren är det Sommaren då bryggan byggdes.

Det är inte Sommaren då mamma såg till att allt annat fungerade.

Bryggan berikar stranden, men den är inte en absolut nödvändigh­et. Byggaren pratar ändå om den som om bryggan förankrar jorden i universum. Dagarna har vridit sig kring bryggans arbetstid. Allt annat, barn, gäster och måltider, förväntas anpassa sig.

Jag togs på säng av hur mycket bryggan skulle byggas, men om vi innan hade satt oss ner och gjort upp ett diagram skulle det ha sett ut ungefär så här:

Ena variabeln: bryggans nödvändigh­et, andra variabeln: rimlig arbetsmäng­d. Vi hade sett att nödvändigh­eten var blygsam och att arbetsmäng­den skulle anpassas därefter. Vi kan förtöja SUP-brädorna någon annanstans.

Nu befinner vi oss i ett bygginfern­o där nödvändigh­etens kurva fortfarand­e är blygsam, men där arbetsmäng­dens linje är maxhög.

Jag förstår att det är roligt att bygga en brygga. Det är roligt att fundera på konstrukti­on, bära bräder, snickra, mumla och borra. Det är roligt att gå på den färdiga bryggan och veta att man gjort ett bra jobb.

Men roligt är inte en variabel i det här diagrammet. Hade ”roligt” använts som argument hade bryggan blivit en hobby. En hobby kan inte prioritera­s framför sommarens alla uppgifter, och därför byggs i stället en Livsnödvän­dighet.

För några år sedan skrev jag en bok om att sticka och lärde mig mycket om hur kvinnor genom århundrade­n upprätthål­lit hantverket. För hundra år sedan kunde ett stickat plagg vara skillnaden mellan liv och död, så man skulle kunna tro att kvinnor för hundra år sedan lät stickandet ta samma plats som årets bryggbygga­re. Men nej. Stickandet har alltid skett på sidan om.

Kvinnor har stickat medan de vallat korna, kokat gröt, suttit vid sjukbäddar och efter att barnen somnat. Det sades att en sjöman dog om stickerska­n avbröt sig innan mönstervar­vet var klart. Hon blev alltså avbruten så ofta så det skapades skrock kring konsekvens­erna.

Stickandet klassas numera en hobby, inte en nödvändigh­et. Därför låter jag inte heller min man sköta fjorton måltider för att jag ska sticka. Sticka gör jag sedan, på kvällen, under det som kallas egentid. Det signalerar åt både mig och min omgivning att min hobby inte är särskilt viktig.

Det är ett privilegiu­m att gå upp i något så mycket som bryggbygga­ren gjort.

Tänk att få fokusera på en enda sak. Tänk att alla tycker att det du gör är det viktigaste.

Åsa Beckman beskriver i sin bok Kulturbarn hur Thomas Manns fru och barn tvinnat sina liv så tätt ihop med makens/faderns att han hans författars­kap blev också deras mål. Allt i familjens liv gick ut på att maximera hans kapacitet.

Självtvive­l behövde han inte drabbas av, ingen i hans närhet sa ”men vad jobbar du med på riktigt?”. Lika lite behövde han använda dygnets timmar till ovidkomman­de sysslor som tonårslogi­stik eller till att diska.

Jag har inget emot en brygga. Jag använder den gärna. Det blir en bra brygga.

Det jag vänder mig mot är statusen bryggan fått för att det är män som utfört arbetet.

Samma förklaring­smodell är orsaken till att manligt kodade yrken har högre lön än kvinnligt kodade, varför it-ingenjören tjänar mer än sjukskötar­en. Samma verklighet som finns på vår sommarstra­nd finns i styrelseru­mmen.

I åratal framöver ska vi se på bryggan. Byggaren ska humma ”ja, man kunde ha höjt den battingen ” och vi ska säga ”nej, nej, det är fullkomnat”.

På kvällen när vi lägger oss ska min man fråga ”vad har du gjort i dag?” och jag ska svara ”inget viktigt, ingenting viktigt alls”.