Kultur och bildning bygger resiliens i samhället
Höstens budgetdiskussioner pågår och det är klart att det ekonomiska läget kräver åtgärder. Prioriteringsdiskussionerna är smärtsamma. Inget område besparas; hälso- och sjukvård, omsorgen om barnen, de ungas välmående, pensioner, trafiklösningar, forskning, utveckling, internationellt samarbete – allt påverkas.
Med på sparlistan finns också kultur och bildning. Regeringen aviserar massiva nedskärningar av statsstödet för kultur. De sparplaner som har diskuterats skulle drabba såväl små som stora kulturaktörer. En betydande del av den kulturverksamhet som har betraktats som självklar hotar att försvinna, eller bantas ner radikalt.
Finansministern har lyft fram de privata finansiärerna som ett alternativ till statsfinansieringen. Att ha andra att dela ansvaret med och kanske skylla på när konsekvenserna klarnar, vore säkert bekvämt, men för sina egna politiska beslut bör de politiska beslutsfattarna helt själva bära ansvaret.
Konstsamfundet och de övriga finlandssvenska fonderna, liksom en rad andra privata aktörer, kommer fortsatt att stöda kultur, konst, bildning och vetenskap med tiotals miljoner årligen. Att fylla det hål det offentligas nedskärningar skapar är inte möjligt. Det är oärligt och vilseledande att framhålla att privata stiftelser och fonder kunde kompensera för dessa nedskärningar. Siffror och storleksordningar hänger helt enkelt inte ihop. Statens roll kan inte övertas av de privata finansiärerna.
Kultur innebär olika saker i olika sammanhang och för olika individer. Det kan vara en teaterupplevelse, en konsert, en bok, en performance, en konstutställning eller en film. Det kan vara ett andningshål i en tung tillvaro, ett levebröd, ett socialt sammanhang eller ett samhälleligt ställningstagande. Kulturen ger insikter, glädje och tröst. Den öppnar nya dörrar, den ger perspektiv och bygger resiliens.
Kultur och bildning i alla dess former utgör grundstenarna i vårt samhällsbygge. Den är inte en guldkant, den är inte en lyxprodukt som kan undvaras eller sparas bort.
Om staten fråntar sig ansvaret för basen som vår samhällsstruktur bygger på, blir konsekvenserna långsiktiga. Vi talar om det kitt som håller ihop grundvalarna. Det som ger framtidstro åt våra unga. Det som får oss att känna oss som ett land. Det som motiverar oss att försvara vårt land och betala skatter. Detta i en tid då vi som land utmanas av både stora globala krafter och intern polarisering.
Min bedömning är att det skulle behövas en upprustning inom kultur och bildning snarare än en nedmontering. Vid sidan av den ekonomiska anpassning som står framför oss, borde vi bygga resiliens för att säkra att vi klarar av att navigera genom de stora förändringar världen går igenom.
Stefan Björkman, vd, Föreningen Konstsamfundet