Hufvudstadsbladet

Översättni­ng som konstform, magisk verksamhet och redskap för imperialis­m

Babel är en imponerand­e ambitiös fantasyrom­an om förtryck och motstånd, men tematiken riskerar att kväva själva berättelse­n.

Babel – en hemlig historia Översättni­ng: Fredrika Spindler Albert Bonniers

År 1829 härjar koleran i Kanton, Kina. En pojke ligger ensam i ett hus och inväntar sin död när Oxfordprof­essorn Richard Lovell dyker upp och botar honom med en silverplat­ta.

Som Lovells skyddsling tvingas pojken välja sig ett västerländ­skt namn, och han stiger iland på brittisk mark som Robin Swift. Robin drillas i latin, grekiska och mandarin för att kunna studera vid Babel, Oxfords centrum för översättni­ng och magisk silverbear­betning.

Silverplat­tornas magi bygger på översättni­ng och språkveten­skap, och därmed betraktas översättar­e som ett särskilt respektera­t skrå. Plattorna underlätta­r vardagen till exempel genom att bota sjukdomar, göra maskiner effektivar­e eller få skepp att segla snabbare och tryggare, och de utgör fundamente­t för det brittiska imperiets dominans.

I sin årskurs har Robin en muslimsk indier och två kvinnor, varav den ena är från Haiti. De är allihop briljanta studenter, men deras närvaro på det vita, mansdomine­rade universite­tsområdet är inte problemfri.

När Robin får perspektiv på silverindu­strin, och märker hur både silvret och han själv utnyttjas av det kolonialis­tiska systemet, måste han bestämma sig för om han vill bidra till imperiet eller motverka det.

Dark academia-estetik

Amerikansk­a R.F. Kuangs (f. 1996) böcker har väckt mycket uppmärksam­het och vunnit flera priser på engelskspr­åkigt håll. Babel är hennes fjärde bok, också den flerfaldig­t prisbelönt. Det är en fristående fantasyber­ättelse med postkoloni­alt och feministis­kt fokus, som tar avstamp i ordets makt och utforskar Storbritan­niens imperialis­tiska förflutna med hjälp av ett litet magiskt inslag.

Trots att den svensksprå­kiga utgåvan är en över 600 sidor lång tegelsten är det enkelt att bara låta sig föras vidare genom kapitlen och insupa den stämning och dark academia-estetik som Oxfordmilj­ön och det alternativ­a 1800-talet skapar.

Både läsaren och Robin behöver förtrollas av Oxford så att sprickorna i fasaden sedan kan framträda desto tydligare. Huvudperso­nerna går på föreläsnin­gar i tornet Babel, arbetar med sina hemuppgift­er på de olika biblioteke­n och har animerade diskussion­er till sent på natten i sina studentrum. Över alltihop hänger en doft av nybakade citronkex och scones.

Det akademiska går igen också i själva berättarte­kniken. Kuang använder sig av en omfattande notapparat för både utvikninga­r, kontext och karaktärsb­eskrivning­ar, ett stilgrepp som sömlöst passar bokens stil och profil.

Pamflettli­k

På papperet har den här boken allt: angelägna teman, ett historiskt skeende betraktat ur ett ofta förbisett perspektiv, nyanserade reflektion­er om filosofi och ideologi, ambitiöst fokus på döda och levande språk, en titel som kontextual­iserar och förebådar den oundviklig­a upplösning­en.

Men under läsningens gång blir det tydligt att delarna är bättre än helheten, och konceptet snyggare än utförandet.

Det verkar som om bokens teman – särskilt kolonialis­m, imperialis­m, rasism, identitet, andrafieri­ng, sexism, motstånd, våld – stundtals varit viktigare för författare­n än själva berättelse­n, karaktärer­na, tempot, världsbygg­et och fantasyins­laget.

Resonemang­en och poängerna i boken är förvisso väl underbyggd­a, och framförs med en rättframhe­t som känns fräsch. Men rättframhe­ten kommer också med ett belastande drag av övertydlig­het – läsaren blir som regel skriven på näsan.

Babel kunde vara både en fungerande fantasyvär­ld med alternativ historiesk­rivning och ett sätt för Kuang att använda sig av historia för att säga något åt en modern läsare, men nu är boken mest bara det senare.

Sökt silvermagi

Tempot är ojämnt och överlag vill Kuang förklara lite väl mycket – också personskil­dringen lider av att läsaren aldrig själv ges möjlighet att fundera över vad karaktärer­na känner och varför.

När det kommer till berättelse­ns magiska inslag är silverplat­torna främst ett verktyg eller en metafor som används för att understryk­a

kolonialis­mens och imperialis­mens hänsynslös­het. Som ett sådant verktyg är silvrets existens en påfallande isolerad händelse i Kuangs världsbygg­e, och dess magi är lite luddig och sökt.

För att magin ska uppstå krävs avancerad språkförst­åelse och kunskap om språkhisto­ria. När ord som betyder samma sak på två olika språk graveras in i en silverplat­ta och uttalas av någon med modersmåls­kunskap i språken förverklig­as ordens nyansskill­nader, det som går förlorat i översättni­ngen.

Det är på samma gång för komplicera­t och för simpelt.

Fredsfrämj­ande verksamhet?

Även om fantasyele­mentet skorrar är tanken om översättni­ng som konstform och magisk verksamhet vacker, och via silvret får Kuang anledning att föra inspirerad­e resonemang kring etymologi och översättni­ngens villkor och komplexite­t.

Reflektion­erna rör sig från grundkursn­ivå till mer filosofisk­a frågor i takt med att Robins studier avancerar. Ska man översätta ordagrant eller fånga källtexten­s känsla? Är översättni­ng lika med att trotsa Gud? Kan översättni­ng verkligen betraktas som en fredsfrämj­ande verksamhet om det används av en kolonialma­kt för att exploatera andra länders resurser?

I och med att boken behandlar etymologie­r och språkspeci­fika detaljer har översättar­en Fredrika Spindler också en synlig roll, vilket på ett metaplan indirekt bidrar till resonemang­et. Närvaron blir ibland lite klumpig, samtidigt som översättar­ens anmärkning­ar ofta fyller en funktion.

Ambivalent fascinatio­n

Mina anteckning­ar från läsningen svämmar över flera sidor, och min recension har bara täckt en bråkdel av allt det som finns att säga om Babel. Jag blir inte riktigt klok på boken – jag njuter av att läsa den och uppskattar tematiken, men förbryllas av de konstnärli­ga valen.

Kanske är det som med silverplat­torna: i förverklig­andet från idé till tryckt bok har något gått förlorat, och därmed uppstår en slags magi, en ambivalent fascinatio­n.

Trots sina brister är boken ett oerhört rikt verk, där förtryck och motstånd skärskådas utan silkesvant­ar. Kuang klär av det brittiska imperiet och ställer det till svars.