Indragen buss tecken på allmän tillbakagång
Beskedet häromdagen om att med närapå omedelbar verkan lägga ner bussförbindelsen Korpo Centrum-Korpoström har av berörda personer tagit emot med bestörtning. Också jag är bestört, trots att jag inte är direkt berörd. Förvånad är jag däremot inte.
Vi lever i en tid då nedskärningar och nedläggningar ligger överst på politikernas bord. Jag är uppvuxen under en optimistisk efterkrigsperiod då världen gick framåt. Det stadiet har med eftertryck ersatts av en allmän tillbakagång – upprätthållen från misantropisk ministernivå ner till småkommunernas styrespersoner.
Kommunsammanslagningar har sällan förbättrat läget ens i ekonomiska termer. Det fanns en tid då Korpo var självständigt och kunde fatta egna beslut. Den 1 januari 2009 tog idyllen slut – över Korpobornas huvuden. Kanske var det ingen idyll, men de som hade hand om kommunens ärenden hade ändå nära väg till jobbet och berördes ofta själva direkt.
Vad bryr sig styret i det som av öborna allmänt går under namn av Pargas Pargas om fem dagliga bussturer i en avlägsen utkant? Lika minimalt ser intresset för Kommunalgården i Korpo ut att vara på centralt håll. Sedan 2017 är gården till salu. I likhet med bussen kostar det pengar att hålla en kollektiv verksamhet i gång. Om verksamheten berörs drabbar det ju bara andra.
I juli såg jag Skärgårdsteaterns och Klockriketeaterns Bellmanföreställning inför ett packat auditorium. Ännu har Kommunalgården inte bytt ägare. Vad händer den dag detta sker? Flyttas teaterföreställningarna och all annan verksamhet till de betydligt trängre utrymmena i Korpoström? Men bussen är ju borta.
Låt det inte ske!
Nalle Valtiala
Grankulla