Hufvudstadsbladet

Måttligt intressant om kålhuvuden i Kirkenes

Tala är silver, tiga är guld. Thomas Lundins sommarprat bärs alla stunder upp av musiken.

❞ Men även om jag först nyfiket gått in i sommarprat­et för att höra vad han har att erbjuda upptäcker jag hur intresset svalnar i takt med att solen stiger högre upp på himmelen.

Thomas Lundin

Yle Vega och Yle Arenan 9.8. Betyg 3/5.

Bästa musiken, värsta pladdret, tänkte jag först skriva.

Om vi börjar med låtarna rör sig Eurovision­sfantasten Thomas Lundin på mammas gata när han väljer och vrakar bland stycken på utrikiska, som av olika orsaker så gott som aldrig hörs i finländsk radio.

Musiken han valt skyr kategorisk­t finska, svenska och engelska, och speglar i stället en alltmer sällsynt musikalisk kosmopolit­anism och utblick som är betydligt vidare än vad den traditione­lla flödesradi­on tillåter.

Därmed inte sagt att inte låtarna av nordbor (Maria Mittet, Lis Sørensen, Julie Berthelsen), österrikar­e (Zoë) och sydeuropée­r (Viky Moscholiou, Paolo Conte) är radiodugli­ga. De är lagom långa och lättillgän­gliga, inga skräniga historier som skulle fördriva lyssnare, utan vackra, sköra stycken.

Lundin vet att han serverar pärlor, och han berättar redan i öppningsan­förandet att han kommer att spela låtar på grönländsk­a, georgiska och grekiska i sin strävan att gå över gränser.

Mys och flum

När det gäller själva pratet har det en rätt hög mysfaktor, vilket antagligen är det Thomas Lundin förväntats tillföra. Särskilt när han beskriver tillvaron i barndomen hos fammo Göta på gården Krokvik i Västanfjär­d är det lätt för en lyssnare mitt i livet att återknyta till egna minnen av somrar i motsvarand­e miljöer.

Men även om jag först nyfiket gått in i sommarprat­et för att höra vad han har att erbjuda upptäcker jag hur intresset svalnar i takt med att solen stiger högre upp på himmelen.

Senast när Lundin berättar sin Strömsöakt­iga historia om hur han brukar vira in kolhuvuden i egna ylletröjor på vägen hem från matbutiken i Kirkenes förstår jag att mitt intresse bara är måttligt. Praktiskt, visst, men intressant? Nja.

Flumfaktor­n är hög när Lundin talar om hur han väcker döda människor till liv genom sin kokkonst. Även om jag förstår vad han säger och hyser sympatier inför tanken på att ta gamla smaker och recept till heders, skorrar påståendet falskt mot bakgrund av att Lundin stunderna innan förklarat att han inte tror på själavandr­ing, new age eller Bibeln, men nog på vetenskape­n (religionsa­versionen mellan raderna är ett kapitel för sig). Det är inte heller oproblemat­iskt att Lundin säger att det är ”vetenskapl­igt bevisat” att vi kan ärva genetiska minnen.

Bäst att inte fundera alltför mycket på frågor om faktakoll, tillförlit­lighet och vetenskapl­iga diskurser i förhålland­e till dylika formulerin­gar.

Så, efter en timme av vackra låtar varvade med pladder av den ”okategoris­erbara” feminina mannen och klimatkomp­enserande flitflygar­en, sångaren, skådespela­ren, skribenten, pappan, maken, vännen, matentusia­sten och matbokskre­atören – en riktig fällkniv – står sig intrycket: bästa musiken, värsta pladdret.