Därför slår man tre gånger i marken med en käpp före varje OS-gren
Ljudet är sällan synkat. Det förvirrar en del kommentatorer – för att inte tala om den utländska publiken. Så varför slår man egentligen tre gånger med en käpp i marken före varje OS-gren? Svaret handlar mer om Molière än om Leon Marchand.
OS-kvalet i skateboard i onsdags fick den franske skejt-veteranen Marc Haziza äran att inviga tävlingarna. Han fick stå för eftermiddagens ”trois coups” (tre slag), förklarade speakern.
Som så många före honom lyckades Haziza (och den osynlige ljudteknikern) inte helt synka det första slaget med den inspelade ljudeffekten – men de två sista satt som de skulle.
Teatertradition
För det mesta är det en känd idrottare som slår med käppen – men ibland rör det sig om en kulturpersonlighet eller en helt okänd person. Uppgiften, den är enkel: till ljudet av ett dovt, förinspelat ”knack, knack, knack” ska man slå med käppen i marken.
En antik grekisk ritual? Pas du tout.
I själva verket är detta en tradition hämtad från fransk teater.
Innan ridån går upp och en föreställning inleds i Frankrike hörs ljudet av tre hårda slag i scengolvet. Det ska dra till sig publikens uppmärksamhet – och traditionen sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden.
Den tros ha uppstått på medeltiden, då teatern ofta sågs som ett slags djävulens påfund. För att lugna kyrkans män slog teatersällskap tre gånger i marken – i faderns, sonens, och den helige andens namn.
Klartecken och hälsning
Under 1500- och 1600-talet uppstod en mer praktisk användning. Dramaturgen slog då tolv snabba slag i golvet före varje föreställning, varpå de tre chefsmaskinisterna svarade med tre långsamma slag för att visa att de var redo. Därpå kunde ridån gå upp.
Käppen kallades ”brigadier”, vilInför ket också var chefsmaskinistens titel. Med tiden utvecklades det till att regissören slog de tre slagen. 1600-talsdramatikern Molière ska exempelvis ha använt de tre slagen för att hälsa kungen, drottningen och kronprinsen, när hans teatersällskap spelade inför det franska hovet.
Utöver denna franska, kulturella koppling vill OS-arrangörerna också signalera att varje OS-gren är unik – och att idrottsutövarna förtjänar publikens fulla uppmärksamhet under tävlingarna.