Larrie Griffis sätter ljuset på judehatet i Helsingfors
Dagens sommarpratare väljer att själv bestämma vem han är. Det får vi andra lov att acceptera.
Larrie Griffis
Yle Arenan och Yle Vega 26.6. Betyg: 4,5/5
Vem är värd att skyddas mot våld? Frågan bränner sig fast när den en gång är ställd, och för den som inte riktigt kan komma på svaret genast är kulturproducenten och som
marprataren Larrie Griffis en handfast coach.
Han kunde ta sats från många plattformar för att tala om människovärde, men väljer sin judiska identitet – den som en gång fick ett gäng tonåringar att hota honom med minst misshandel, den som får honom att dölja halsbandet med en blänkande Davidsstjärna.
Larrie Griffis erbjuder flera etiketter för den som vill definiera honom: homosexuell, diagnostiserad med adhd, göteborgare i Finland, amerikan, fjärdedels cherokee eller finlandssvensk … nej, vänta, det kan han inte vara har han fått höra. (Det räcker inte med att ens mormor är född i Borgå.) Jude.
I dag känner Griffis judehatet gro och växa i sin hemstad Helsingfors. Attityderna har hårdnat efter Hamas attack mot Israel i oktober i fjol. Griffis har fått känna av det i sin vardag, men tänker ändå inte
debattera detta krig med någon. Han vill bara säga att det inte är hans krig.
Smärta och humor
Griffis är van vid att föreläsa, spänna blicken i sin motpart och inbjuda till samtal. Det gör lyssnandet lätt. Samtidigt ligger ett stort allvar bakom denna språkets lätthet, en smärta som växer fram ur både anekdoter och analys. Mellan raderna glimrar sedan en humor, som en skör silvertråd i ett tyg, stramt vävt i dova färger.
Jag inte låta bli att tänka på knivattackerna i Uleåborg strax före midsommar. Då anfölls unga människor för sin hudfärg. Griffis säger att han själv är den som avgör vem han går med på att vara. Han kräver att få ha ett värde som unik individ. Varför är det så svårt att godta?
Griffis har valt att inte låta sig provoceras av upplysande artiklar som folk skickar till honom på sociala medier. Däremot provocerar han utan tvivel en del av sina lyssnare genom att berätta varför han ser deras politiska aktivitet som farlig.
En stund, mitt i programmet, tappar jag tråden. Anekdoten om vännen som fick lämna jobbet på grund av en feldiagnos kan ha ett skvallervärde för dem som vet vad det hela handlar om, men som illustration till tanken om att ondskan kommer i många former blir den vag. Det gör ändå inget. Helheten bär, provocerar och manar till tanke.
Musiken, den sitter som en smäck, och irriterar säkert lika mycket som en del av pratet. Army of Lovers med Israelism sparkar i gång programmet och en liten bit in kommer Bette Middler med Cole Porter-sången om stackars Miss Otis. Sarkasmen dryper, tonen är ren.