En frifräsigt energisk Bellman för vår tid
Bellman talar till, och om, oss här och nu och eventuellt är den stämman mer relevant just nu än på mammas mosters tid.
Text & musik: Carl Michael Bellman. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Regi: Carl Alm. Scenografi & dräkter: Liisa Pesonen. Ljud & musikalisk dramaturgi: Oscar Fagerudd. På scenen: Matteus Blad, Josefine Koskinen, Mathilda Kruse. Skärgårdsteaterns/Klockriketeaterns premiär i Österstjernahallen i Lovisa 25.6.
Mammas moster, folkskollärarinna av den gamla stammen med en fäbless för svenska arbetarförfattare, hade inte mycket till övers för Bellman, som hon fann vulgär och allmänt osmaklig. En inte ovanlig inställning även under Bellmans samtid, för att inte tala om den romantiska eran, medan förståelsen för det djupt allmänmänskliga och -giltiga i hans diktning grundmurades först under andra halvan av 1900-talet.
Den kanske främsta av Bellmantolkare, Fred Åkerström, kallade hans visor för de första svenska socialreportagen, där högt och lågt pricksäkert ringades in inom ramen för hela det mänskliga livsspektret i all sin tarvlighet och skönhet. Kopplingen till arbetarlitteraturen finns alltså där, men hade mammas moster sett den här föreställningen hade hon sannolikt fått sina värsta fördomar och farhågor bekräftade.
55-årsjubilerande Skärgårdsteatern har en tradition av frifräsigt karnevalistiska uppsättningar och även denna gång, med Klockriketeatern som produktionsansvarig, tog man ut svängarna med besked.
Det var superi, skörlevnad, dregel, spott och spe för hela slanten när Fredman, Mollberg, Mowitz, Bacchi prästinnan Ulla Winblad och de övriga, mer eller mindre vinddrivna existenserna bekantade sig med rännstenarna eller svingade stopet på stadens syltor.
Fräscht låturval
Så inte minst i första akten, där det blev väl mycket skrik, skrän och gyckel och där Christoffer Mellgrens dramaturgi och Carl Alms regi stundvis kändes onödigt lös i fogarna. Den mer enhetliga andra akten, där man befann sig i något slags hinsides tillstånd i form av en regelrätt rockkonsert, fungerade bättre och slutets avklarnade stämningar var som balsam för själen.
Allt givetvis i sann Bellmananda, där livet, döden och livet efter döden ständigt penetreras och det grova och det sublima ständigt konfronteras. Bellman själv var närvarande endast i sina tidlösa alster och det som framför allt slog en var – liksom beträffande hans sentida mantelbärare Evert Taube
– hur mångahanda slags behandling hans sånger och visor tål.
De agerande trakterade diverse instrument, tutade valthorn och trumpet med trutande läppar och gav hals så det stod härliga till. Urvalet låtar – som man får förmoda Bellmanexperten Matteus Blad haft både ett och annat finger med i
– kändes åter fräscht i sitt balanserande mellan klassiker som Fjäriln vingad, Hvila vid denna källa och Så lunka vi så småningom och ett antal mindre bekanta pärlor.
Egensinnigt röstbruk
Den våldsamt energiska aktörstrion, förutom Blad även Josefine Koskinen och Mathilda Kruse, fick ligga i så svetten, rent bokstavligen, lackade och klarade mestadels skivan galant. Jag fastnade speciellt för Koskinens starka och tänjbara stämma, medan Blads egensinniga röstbruk förmodligen delar opinionerna men knappast lämnar någon ljummen.
Musikdramaturgiskt ansvarige Oscar Fagerudds mångfasetterade ljudlandskap och Liisa Pesonens festliga, mer och mindre tidstypiska dräkter satte en ytterligare guldkant på det hela och stämsången kommer efterhand förhoppningsvis att förlänas ytterligare nyanser och precision.
Inte allas maglikör, men det som framför allt slog mig i det här tacklandet av den delvis så välkända repertoaren är hur oerhört aktuell den är i vår tid och kontext, med många paralleller till det sena 1700talets Stockholm som känns allt annat än långsökta. Bellman talar till, och om, oss här och nu och eventuellt är den stämman mer relevant just nu än på mammas mosters tid.
Uppsättningen beger sig efter tisdagens något mer urbana premiär i Lovisa ut på en traditionell skärgårdsturné med ytterligare sjutton anhalter på agendan. Den sista föreställningen ges 29.7 i Porkala.