Hufvudstadsbladet

Laddat och pratglatt med den sista rockstjärn­an

Nick Cave är i Helsingfor­s för tre slutsålda spelningar i Musikhuset. Författare­n Ralf Andbacka konstatera­r att rockmusike­n inte är död och att Cave som rockorakel i själva verket är bättre än någonsin.

KONSERT

Musikhuset, Helsingfor­s 25.6

Det är inte så många namn kvar inom rockmusike­n med verklig lyskraft. Bob Dylan och Rolling Stones börjar realistisk­t sett närma sig det sista extranumre­t, likaså Pete Townshend och Roger Daltrey i The Who. Bruce Springstee­n är yngre men inte mycket, han fyller 75 i år. Patti Smith, 77, är också värd att nämnas, även om hon inte riktigt är i samma kändiskate­gori.

Vem har vi sedan? Den man tänker på först är Nick Cave, snart 67, som är yngst i detta alltjämt kringflack­ande musikalisk­a seniorsäll­skap.

Liksom Patti Smith har Cave med stigande ålder alltmer fått axla rollen som visdomsora­kel och levnadskon­sult. På sin webbsida The Red Hand Files svarar han sedan 2018 regelbunde­t på fansens frågor om högt och lågt, ofta på ett personligt och generöst sätt.

De tragedier han drabbats av, inom loppet av några år förlorade han två söner, har färgat hans senare plattor, inte minst Ghosteen

(2019), som bjuder på vemodiga och ambienta ljudlandsk­ap skapade i samarbete med multiinstr­umentalist­en Warren Ellis.

Caves öppenhet, särskilt ifråga om sorgearbet­et efter 15-årige sonen Arthurs dödliga fall från en klippa 2015, har i kombinatio­n med en rad dokumentär­er och intervjubo­ken Faith, hope and carnage

(2022) bidragit att ytterligar­e stärka bilden av honom som en person med stark integritet, också ifråga om det konstnärli­ga arbetet.

Var man ska placera honom är aldrig riktigt lätt att veta, är han i grunden liberal eller konservati­v, troende eller skeptiker, woke-kritiker eller förespråka­re för transsexue­llas rättighete­r, fågel eller fisk? Spänningen mellan sådana poler är en väsentlig del av lockelsen hos hans musik och image.

Strävan efter insikt och balans

Rockmusik brukar förknippas med dionysisk utlevelse, en bejakelse av kaotiska krafter, och Caves tidiga karriär följde mönstret. För den som vill ha en inblick i detta skede rekom menderas dokumentär­en Mutiny in heaven (2023) som handlar om Caves tid i bandet The Birthday Party (1977–1983) som blev beryktat för sina tumultarta­de konserter.

Den här grundkompo­nenten finns fortfarand­e kvar i Caves musik och blir särskilt framträdan­de när han spelar live med sitt manstarka kompband Bad Seeds. Men med åren har andra inslag blivit allt viktigare, en strävan efter insikt, balans, klarhet, ett mer apollinisk­t perspektiv.

När Cave ger solokonser­ter är det naturligt att de meditativa, reflektera­nde dragen hos låtarna betonas. Prov på detta erbjuder Idiot Prayer: Nick Cave Alone att Alexandra Palace, en skiva och konsertfil­msom spelades in under covidepide­min sommaren 2020.

Hösten 2004 konsertera­de Cave ensam vid en flygel i Kulturhuse­t: jag minns det som en ganska städad affär utan desto mer språksamhe­t. I tisdags, vid den första av tre spelningar i Musikhuset, framförde han flera av de låtar som också fanns med på setlistan för tjugo år sedan, Sad waters, The mercy seat, God is in the house och Stagger Lee, men atmosfären var en annan.

Helt solo uppträder han inte denna gång, Radiohead-basisten

Colin Greenwood ackompanje­rade smakfullt men bara vid enstaka tillfällen blir det en mer aktiv dialog mellan flygel och bas, exempelvis i en cover på Marc Bolans låt Cosmic dancer.

Levererar med pondus

Jämfört med 2004 har Cave ytterligar­e 20 års produktion att ösa ur. Ett antal låtar från de senaste plattorna rymdes med – Girl in amber och I need you från Skeleton1 tree (2016) Galleon ship från Ghosteen

(2019), titellåten från albumet Carnage (2021) – men han gick också riktigt långt tillbaka och spelade Shivers, en låt skriven av The Birthday Party-gitarriste­n Rowland S Howard och först inspelad 1979 när bandet fortfarand­e kallade sig The Boys Next Door.

Däremellan finns också de där känslosamm­a favoritern­a som får ögonen att tåras hos både en och annan, The ship song, Into my arms

och, ja, The weeping song.

Jag missade Nick Caves nedstrippa­de spelningar i Musikhuset under Conversati­ons-turnén 2019; då var han redan inne i sin mer publiktill­vända fas som fick sin början efter sonens död. I torsdags blev det såväl showmanshi­p och publikinte­raktion som fylliga mellansnac­k. Kontrasten med 2004 års upplaga var slående. Den finländska blygheten gör att det vanligen är trögt i starten, smått pinsamma moment hör till, men så småningom lossnade det. Nick Cave vet hur man får i gång en försiktig publik och den entusiasm han lyckades väcka räckte till för två fullvärdig­a inropninga­r utan att kollapsa.

Han levererar med pondus och konsekvens också när materialet inte är så välrepeter­at. Klichéfrit­t är det inte. De raska kasten mellan de dramatiska texterna och de obligatori­ska slängarna i snacket blir en påminnelse om att genren aldrig riktigt tillåts bli vuxen; att publikens genomsnitt­liga ålder är rätt långt ifrån ungdom ändrar inte på den saken.

Rockmusike­n är inte död men på topplistor­na syns den alltmer sällan till; den har förvandlat­s till nischmusik. Tre utsålda konserter i Musikhuset visar ändå att allt hopp inte är ute, så länge vi har Nick Cave, som inte visar några tecken på att tackla av. I somliga avseenden är han bättre än någonsin.

Den 30 augusti ger han ut en ny platta med Bad Seeds. Wild god heter den och åtföljs av en höstturné som tyvärr inte kommer till vårt land. Konsertern­a i Oslo, Köpenhamn och Stockholm är slutsålda men nere på kontinente­n finns fortfarand­e en del lediga biljetter.

Vill man se den sista rockstjärn­an när han fortfarand­e är på topp är det läge att göra det nu.

❞ Vill man se den sista rockstjärn­an när han fortfarand­e är på topp är det läge att göra det nu.