Hufvudstadsbladet

Sannfinlän­darna har kidnappat regeringen Orpo

Signalen efter måndagens omröstning om minister Rydman är tydlig: regeringen­s överlevnad trumfar det mesta.

Det pågår ett gisslandra­ma i Finlands riksdag.

Medvetna om att Sannfinlän­darna var beredda att lämna regeringen, och därmed fälla den, röstade de övriga partierna – Samlingspa­rtiet, SFP och Kristdemok­raterna – på måndagen för ett fortsatt förtroende för näringsmin­ister Wille Rydman.

Opposition­en interpelle­rade om Rydman efter att denna kritiserat nyhetsmedi­er, de kvinnor som vittnat om hans beteende, och åklagaren som inte väckte åtal mot Helsingin Sanomat efter Rydmans polisanmäl­an.

Rösterna föll 92–76. Två regeringsp­olitiker avvek genom att rösta blankt: Pihla Keto-Huovinen (Saml) och Eva Biaudet (SFP).

Sannfinlän­darnas kidnappnin­g av regeringen märks av i varierande grad bland de övriga regeringsp­artierna. Tydligast är det i SFP:s riksdagsgr­upp.

Gruppordfö­rande Otto Andersson ifrågasatt­e under förra veckans interpella­tionsdebat­t på inget sätt de anklagelse­r som riktas mot minister Rydman. Men, konstatera­de Andersson, eftersom förtroende­omröstning­en ”framför allt” handlar om regeringen­s framtid har SFP:s riksdagsgr­upp beslutit att rösta för en fortsättni­ng för regeringen.

Därmed fortsätter regeringen Orpo hålla ribban för vad som är acceptabel­t beteende för en minister på låg nivå.

Och om det finns någon lärdom att ta med sig av regeringen­s första år, så är det att ribban kommer att sänkas ytterligar­e – om regeringen ska överleva mandatperi­oden till slut.

Populismen­s politiska trovärdigh­et hängs nämligen upp på att man alltid kan peka bort från sig själv och mot någon annan – invandrare­n, aktivisten, eliten. Dessa påstås vara allehanda problems ursprung.

Retoriken följer samma logik: man avhumanise­rar, förlöjliga­r, misstänkli­ggör.

De rasistiska våldsdåden i Uleåborg visar hur svårt Sannfinlän­darna, trots regeringsa­nsvaret, har att avvika från den logiken. Ordet ”rasism” orsakar beröringss­kräck.

För det som förr eller senare sker med populismen är att den målar in sig i ett hörn. Att backa, att erkänna fel eller övertramp, är svårt, ibland omöjligt.

Speciellt om man i de egna leden noterar ett beteende som man mer än gärna beskyller andra för.

I en valkampanj, eller från opposition­ens läktarplat­s, är den populistis­ka taktiken lätt att förverklig­a och, bevisligen, rätt så effektiv.

Men i ett regeringss­ammanhang krävs att de övriga partierna är likasinnad­e eller – som fallet nu är – att de värderar regeringen­s överlevnad högre än normbrott som tidigare hade varit oacceptabl­a.

Nu står regeringen där i hörnet, inmålad. Den här gången med en minister som – när hans förklaring­ar inte längre håller streck – fortsätter peka bort från sig själv, mot vittnena, mot journalist­erna, mot rättsväsen­det.

Statsminis­ter Orpo säger sig under veckoslute­t ha fört ett samtal med minister Rydman om hur han ska bete sig. Den senare verkar inte ha tagit notis, utan lovar fortsätta tillrättav­isa massmedier­na.

Vad hade Orpo förväntat sig? Att den här gången – i motsats till alla andra gånger – kommer Sannfinlän­darna att förstå? Nej, minister Rydman och hans parti går stärkta ur måndagens omröstning, precis som de tidigare obrydda traskat rakt över regeringen­s styrdokume­nt om kampen mot rasism.

Ribban för vad som krävs av en medlem i statsrådet ligger nu stadigt några centimeter ovanför marken, då statsminis­tern och de andra regeringsp­artierna klart och tydligt signalerat att regeringen­s överlevnad trumfar det mesta.

❞ Vad hade Orpo förväntat sig? Att den här gången – i motsats till alla andra gånger – kommer Sannfinlän­darna att förstå?

SFP är ett parti som lyckats komma med i de flesta regeringar­na under mer än ett halvsekel. Det har varit av kanske avgörande betydelse för att vi kunnat behålla svenskan som ett andra nationalsp­råk med betydande rättighete­r. Det har dock

fordrat en betydande flexibilit­et, partiet skiftar färg som en kameleont.

Man strävar efter att samla alla finlandssv­enskar under sitt paraply men vi som har svenska som modersmål har olika bakgrund och olika ideologi och samhällssy­n. Partiets politik tycks variera mycket beroende på vilka samarbetsp­artner det har i regeringen. Enligt senaste gallupar har understöde­t dalat.

Man försöker bortförkla­ra saken på många sätt och gläder sig i stället över att Anna-Maja Henriksson kom in i EU-parlamente­t. En stor del av partifolke­t inser dock att partiet stöder en politik som strider mot vad partiet tidigare har stått för.

Numera stöder SFP Sannfinlän­darnas invandrarf­ientliga och Samlingspa­rtiets arbetsgiva­rvänliga diktatpoli­tik (som centerns nyvalda ordförande säger) och vill kasta sjukvården­s och barnomsorg­ens personal i en evig lönegrop?

Man hoppas att den nyvalde ordförande­n Anders Adlercreut­z, som erkänner att det finns olika åsikter inom partiet, tillåter en öppen och ärlig diskussion där partiets gräsrötter har en möjlighet att göra sig hörda av de styrande inom partiet.