Hufvudstadsbladet

Sanningen om Ester, del 3/55

OMSTÄNDIGH­ETERNA

. Ester ska med all makt till Sverige ör att trä a en gammal vän ”innan hon dör”.

. Slutklämme­n på punkt ett gör alla motargumen­t verkningsl­ösa.

. Båtbiljett­erna är redan beställda och icke möjliga att ändra eller lösa in, eftersom det är Rosenholm på resebyrån som myglat loss en tur-retur mellan Helsingfor­s och Stockholm på ett mystiskt och eventuellt olagligt sätt. Var ör Helsingfor­s och inte Åbo, som är närmare? Det örblir oklart, nånting med hytten och †‡ procents rabatt.

ˆ. Ester har numera en pacemaker inopererad, rör sig allt sämre och har enligt ryktet en rejäl släng av diabetes typ

som hon inte låtsas om.

‡. Punkt fyra pratar vi inte om, allra minst Ester.

Š. Ester har tydligen räknat med att nån (Œ mina öräldrar) kör henne till båten, håller henne sällskap under överfarten och skjutsar henne ända fram till hennes gamla vän. Och gör om alltihop på vägen tillbaka också. Detta eftersom ”hon har del i vår bil”, ör hon betalade kontantins­atsen på mammas och pappas örsta Saab nån gång på †’-talet och har tydligen inte ått tillbaka pengarna. Det var en gåva, påstår pappa.

†. Hon har emellertid inte räknat med att nån (Œ mina öräldrar) redan har planer ör datumen när båtbiljett­erna gäller. Inte så konstigt kanske att hon örbisåg det, ör mina öräldrar är nästan alltid hemma och har sällan några planer. Men nu ska de åka på rundresa i Skottland och har sparat länge ör att ha råd. Ärligt talat tror jag också att de har väntat på att jag ska bli myndig, så att de ska kunna åka på tu man hand med gott samvete. Pappa har pratat om tågresan mellan Glasgow och Mallaig i vad som måste vara trehundra år vid det här laget, och att be honom inhibera Skottlands­resan ör att skjutsa en gammal kärring genom halva Sverige är otänkbart. Hon kunde lika gärna ha bett honom klippa av sig stortån med en rostig sekatör.

˜. Allt det här hade enkelt kunnat undvikas om Ester kommit på att fråga oss innan hon beställde biljettern­a, men sånt gör Ester inte. Ester går örst och vi andra öljer efter, alltid.

š. Punkt åtta ger pappa högt blodtryck. ”Hur svårt kan det vara att fråga oss örst FÖR HELVETE???” etc.

’. Eftersom alla andra släktingar är svagsynta, gravida, dementa, alkoholise­rade, allmänt opålitliga eller utvandrade till Sverige, återstår bara en potentiell chau¡ör med körkortet i kraft och någorlunda örstånd (Œ jag). Det blir alltså jag som år ratta familjens vinröda Mondeo hela vägen till vartdetnuv­ar, medan jag örsöker underhålla Ester i hundratals kilometer. Kanske kan vi diskutera hur det var att hushålla i gamla tider. Jag har alltid velat lära mig att laga mat i vedspisen vi har ute på sommarstug­an, och Ester vet ju hur man gör med en sån.

Jag önskar ändå att Tony var med. Nån som inte var fullt så uråldrig, som man kunde prata om normala saker med och utan att höja rösten.

Hur som helst, om samtalsämn­ena tar slut ¥nns det alltid radion. Och blandbande­n. Jag räknar med att Ester tycker min musiksmak har vissa brister, mest ör att hon har sagt det till mig. Ordagrant var det visst: du lyssnar ju

bara på skräp. Där ör har jag varit örutseende och gjort en gammeltant­skassett som jag hoppas ska gå hem: en del klassiskt, några slagdängor, lite dragspel, sånt hon gillar. Och sen, när hon örhoppning­svis tar en tupplur eller ser speciellt lomhörd ut, sätter jag på mitt eget band på svag volym. TLC och Salt’n’pepa, Sheryl Crow och Janet Jackson, Aerosmith, Lenny Kravitz, George Michael. Breaking the Girl med Red Hot Chili Peppers slutar irriterand­e nog mitt i bryggan, eftersom A-sidan tog slut ör tidigt. Det är en š’-minuterska­ssett och jag trodde det fanns gott om plats, men där år man ör att man gapar efter ör mycket.

När jag tänker efter är det kanske lika bra att Tony inte är med, ör han håller nog med Ester om att min musiksmak är skräp. Kommersiel­l, brukar han påpeka. När vi är tillsamman­s lyssnar vi på hans skivor, oftast Nirvana och Radiohead. Han brukar peka ut speciellt intressant­a delar av låtarna ör mig. Jag har verkligen örsökt uppskatta Radiohead, men deras låtar år mig inte att känna samma vilda örväntan som gitarrintr­ot till Are You Gonna Go My Way.

På det sättet är jag nog lite av en besvikelse ör Tony. Men jag gör mitt bästa.

*

”Här är en lista på alla hennes mediciner”, säger mamma och sträcker fram ett rutigt papper med tio eller tolv rader. ”De är ärdigt sorterade enligt veckodag i en låda, så det borde inte bli några problem.” Jag kastar en blick på hennes lapp och nickar frånvarand­e. Pontus kräver ör till ället hundra procent av min uppmärksam­het där han ligger i min famn, formad till en elegant cirkel av nattsvart päls. Han blundar medan han spinner, men när jag emellanåt pausar mina smekningar över hans rygg öppnar han ögonen ör att kunna ge mig en missbelåte­n blick. Vår granne Mona har lovat ta hand om honom medan vi alla är borta. Jag gissar att Pontus kommer att ha dresserat henne till total underkaste­lse när vi kommer hem igen.

Mamma stirrar på sin lista med den framväxand­e fasan hos nån som just insett att det som borde ha varit en guidad tur med luftkondit­ionerad buss i själva verket är en femton kilometer lång fotvandrin­g längs nånting som kallas Camino de la muerte.

”Herregud, tänk om det blir problem? Tänk om hon dör där i bilen, knall och fall?”

Jag tittar osäkert på mamma. ”Äsch, var ör skulle hon det? Så farligt gammal är hon väl inte? Hon dammsög ju med Nil¥sken så sent som i fredags. Drog den upp på vinden och allt, fast den är så tung.”

”Det var bara ör att hon är så himla envis. Och ör att ingen annan kunde hjälpa henne i samma sekund som hon kom på att det behövde dammsugas. Egentligen orkar hon inte med sånt längre.”

”Bevisligen orkar hon. Hon gjorde det ju. Och är ännu bland oss.”

Mamma gnager på underläppe­n, en irriterand­e ovana hon har när hon grubblar över nånting eller oroar sig, vilket ärligt talat verkar vara det hon gör allra mest i livet. Det är ett mirakel att det är nån underläpp kvar vid det här laget.

”Jaja. Du vet hur hon är. Det blir en resa oavsett vad du och jag tycker. Jag bara hoppas…”

Vad mamma hoppas år jag aldrig veta, ör hon tystnar mitt i meningen och stirrar fram ör sig så länge att jag tröttnar och går upp på mitt rum. Hon gör så ibland när hon kommer på nåt extra oroväckand­e.

Dags att börja packa så småningom, extra underkläde­r och en bra bok och kanske… nåt snyggt att ha på sig på båten? Kanske den prickiga klänningen, den är ganska ny. Om Tony hade varit med hade vi säkert gått till baren. Ester och jag har väl knappast ärende dit, men eventuellt behöver jag ¥nkläder ändå. Ordentliga skor att köra i, en extra kofta om det blir kallt. Kanske min nya t-shirt med inkamönste­r. Men i övrigt, bara det mest nödvändiga. Plånbok, kamera. Vår nordiska vägatlas. Den är tung och stor som en cementplat­ta men år väl ligga i bilen ör säkerhets skull ifall vi kör fel och hamnar i Norge. Karta över Mellansver­ige, karta över västra Finland. Bara jag vet vart jag ska kommer det säkert att ordna sig. Det är ju bara fyra dagar, vad skulle hinna gå fel?

HIstorien om när Brysk-Ant köpte ett dragspel ör ett äpple

Ester och hennes lillebror Anders var så lika varandra att de kunde ha varit tvillingar. De var dessutom ödda bara elva månader från varandra, vilket ledde till en del kommentare­r i byjin, fast aldrig när Anselm eller Ida var inom hörhåll. Det var svårt att se skillnad på dem i koltåldern, örutom att den ena var något större, men till och med då var det hopplöst att lista ut om det var den örst ödda systern eller den av naturen kraftigare pojken som var aningen längre ör till ället. Båda hade de ljust, flygigt hår som klipptes i den enda barnfrisyr Ida kunde: kort med en ganska rak pannlugg. Båda hade blå ögon och de var söta som två keruber när de satt bredvid varandra. Kanske var det lite mer fart på Anders, om man nu ska leta efter nån skillnad. Hur som helst, man lade märke till dem, speciellt ör att de så ofta var tillsamman­s, två blonda småglin som nästan satt ihop vid axeln.

Eftersom alla andra släktingar är svagsynta, gravida, dementa, alkoholise­rade, allmänt opålitliga eller utvandrade till Sverige, återstår bara en potentiell chaufför med körkortet i kraft och någorlunda förstånd (= jag).