Humor-Jakob är knappt torr bakom öronen – på gott och ont
Skam och rampfeber får Jakob Norrgård att dra tillbaka ett framgångsrikt tävlingsbidrag i Allsång på Skansens tittartävling. Att detta utgör den dramaturgiska höjdpunkten i hans sommarprat säger det mesta om form och innehåll.
Jakob Norrgård. Yle Arenan och Yle Vega 24.6.
Betyg: 3/5.
Personligen har jag kanske aldrig varit någon stor beundrare av sommarpratsformatet. Lyssnaren vaggas in i tron att talaren fått fria händer, men i själva verket manglas manusen omsorgsfullt tills de kommer ut i rätt likadan form, med tal och musik i beprövad blandning.
Trots det har jag stor förståelse för att sommarpraten har sin givna plats i mångas sommarfirande. När jag tänker tillbaka på talen jag själv minns bäst från tidigare år, har de dramatiska livsödena, någon som förlorat en närstående, försummat sina förpliktelser, drabbats av sjukdom eller kravlat upp sig från botten gjort störst intryck.
Årets säsong öppnas med ett prat av Jakob Norrgård, som tillsammans med Kevin Holmström och Axel Åhman blivit känd som underhållningsartist och grundande medlem i humorgruppen KAJ.
Norrgård måste ha valts för att han går hem i hela Svenskfinland, förväntas vara rolig och talar österbottniska.
Nästan Allsångsartist
Med Norrgård påminns jag ofrånkomligt om tidens gång. Lasse Berghagen har redan gått i pension när Norrgård bänkar sig i soffan för att titta på Allsång på Skansen och andra krafter har tagit över. Dock deltar Norrgård i en tittartävling där han sjunger Maxmo i mitt hjärta på en egen musikvideo. Bidraget som låg i täten i tittaromröstningarna kunde ha fört honom upp på Skansenscenen i fjorton års ålder, men skammen övergår i rampfeber och sätter till slut mentala käppar i hjulen.
Till sina mest dramatiska ögonblick i livet – eller åtminstone de som han väljer att tala om offentligt – räknar Norrgård simhoppen som gått snett, eller när han i vuxen ålder lämnats utanför kamerans fokus i inspelningen av en Jönssonliganfilm.
Sommarpratet är tämligen oskyldigt, och i jämförelse med sommarprat av tillnyktrade alkoholister och narkomaner får jag känslan av att vi har att göra med en man som vuxit upp under rätt lyckliga förhållanden.
Åtminstone har han haft stöttande föräldrar, som med långt och gott tålamod sett på när han klippt sönder sina nya byxor, för att få till den perfekta maskeradkostymen. Han har också haft en morfar, som lärt honom allt om att vara rolig, och säga de rätta sakerna i fel ögonblick.
Musikvalen, med allt från Lasse Berghagen till Lasse Lönndahl, via Vikingarna och Miley Cyrus, är på det stora hela omsorgsfulla.
Efteråt känns det som om sommarpratet gått mig mycket snabbt förbi. Som en citronfjäril.